Det turkiska valets vinnare, det muslimska partiet AKP, kallas för räddningen i relationerna med övriga Europa genom sina värderingar. Jämförelsen som många ledarskribenter haft med europeiska och latinamerikanska kristdemokratiska partier; genom att man har en tydlig värdegrund, är marknadsliberala och socialt engagerade, känns spännande.

Den stora skillnaden mellan de kristdemokratiska partierna, och de muslimska, är dock att de kristdemokratiska inte är religiösa partier. Men om man nu hyllar AKP i Turkiet för att vara den främsta garanten för demokrati och utveckling istället för de sekulära partierna, skulle väl ändå Kristdemokraterna kunna vara en mycket större politisk kraft i det svenska samhället.

Man kan fråga sig varför det i rapporteringen i val från andra länder, talas så mycket om partiernas grunder och ideologiska tillhörighet, när vi hemma i Sverige tycks vara tämligen ointresserade av vad politikerna och deras partier egentligen står för.

Långt ifrån alla som väljer att bli medlemmar, eller att rösta på ett parti, sätter sig in i grunderna för det. Man har sin egen “maggropskänsla” över vad som “känns” rätt i de politiska frågorna, men har inte insett, att ska känslan och förnuftet fungera tillsammans, bör de också ha sin förankring någonstans. En och annan har vaknat upp över det den här sommaren när det handlar om mitt eget parti, Kristdemokraterna.

Den förda politiken måste ständigt ifrågasättas, så att den inte går ifrån ideologin; i kristdemokratins fall de kristna värderingarna. Men den stora missuppfattningen är att kristdemokratin skulle vara en konservativ – ja, värdekonservativ ideologi – när den i själva verket är en dynamisk politisk kraft till förändring, inte bevarande och stagnation.

Jag har fått lära mig att kristdemokratin är värdeorienterad, inte värdekonservativ. Detta begrepp, “värde”, är inte något som direkt kan mätas, vägas eller bestämmas ekonomiskt och därför har materialistiska ideologier såsom socialism och liberalism, svårt att hantera detta begrepp.

Kanske det vore dags för en ideologisk renässans för de politiska partierna överlag? Är det verkligen så, att den förda politiken stämmer överens med socialismen, konservatismen, liberalismen eller någon annan ideologi?

Att Socialdemokraterna pratade mindre om jobben, Centerpartiet ansåg sig vara det riktiga miljöpartiet och Moderaterna ville vara det nya arbetarpartiet i valet 2006, borde vara skäl nog för att djupare sätta sig in i grunderna.

PENILLA GUNTHER
Kommunpolitiker (kd) Trollhättan, ersättare riksdagen

Jag såg till min glädje i en färsk opinionsundersökning att 46 procent av de tillfrågade svenskarna bejakade EU-medlemskapet, medan 26 procent inte gjorde det. Största differensen sedan mycket länge. Det är också viktigt för oss alla som vill utveckla Europa tillsammans — där EU idag är det i särklass viktigaste instrumentet — att de 27 länderna nu med ett förhoppningsvis snart godkänt nytt fördrag kan dels samarbeta bättre, dels välkomna ytterligare medlemmar.

Jag tycker att de oförtröttliga nej-sägarna med v och mp i spetsen har fastnat i en rätt trist argumentation som svartmålar det mesta som EU-länderna tillsammans försöker att göra, samtidigt som man bedyrar att man visst vill ha ett Europasamarbete men som börjar från grunden på ett helt annat sätt.

Visst kunde säkert EU-samarbetet fungera ändå bättre, vara ännu bättre organiserat och ännu mer förankrat på ett levande sätt hos EU-medborgarna osv. Det kunde för övrigt säkert gälla även den svenska politiska demokratin, fungera bättre med mer förankring bland medborgarna, alltså. Men inte är lösningen varken för EU eller för Sverige att börja om från början igen.

Tänk om EU-motståndarna kunde använda sin energi och sina analyser till att diskutera EUs utveckling framåt och inte hålla fast vid att det ligger något nödvändigt i att lämna EU innan ett bättre Europasamarbete kan byggas upp. En sådan utveckling i Europa tror jag skulle innebära mycket stora risker i olika avseenden.

Utöver EUs betydelse för en gemensam marknad och tillväxt, för fred och säkerhet, för bekämpning av grova brott osv så är det alltmer uppenbart vad Europa och EU tillsammans kan åstadkomma i klimat-, miljö- och energifrågorna. Dels inom EU-länderna men också i hög grad tillsammans på det internationella planet.

Centerpartiet driver som bekant dessa frågor mycket starkt och betydelsen av att Sverige kan agera som ett kärnland inom EU gör mycket stor skillnad — jämfört med om vi skulle stå utanför. Det måste vara mycket tungt att driva miljöfrågor och samtidigt vilja lämna EU.

De allra flesta EU-länder har nu en gemensam valuta — euron — vilket i hög grad väver ihop marknader och ekonomier och inte minst underlättar vid handel eller resor i Europa. Även för oss svenskar underlättar det ju, vi behöver oftast bara växla till en enda valuta. Tänk om det fortfarande hade funnits 27 valutor i EU-länderna…

Samtidigt gäller självfallet folkomröstningens klara resultat, frågan är inte aktuell och får tas upp vid behov om ett antal år. Rent ekonomiskt är det ju uppenbart att Sverige klarar sig bra utanför euron, liksom vi sannolikt hade gjort även inom den. Jag ser fram mot en fördjupad och förnyad analys så småningom.

STAFFAN DANIELSSON
Riksdagsledamot (c)

För en tid sedan talade Mona Sahlin i Almedalen. Det var ett av hennes viktigaste större offentliga framträdanden sedan hon valdes till partiledare för socialdemokraterna i mars i år. Skulle hon på allvar ge besked om en förnyelse av sitt parti? Det var upp till bevis.

Opinionsundersökningarna har under en längre tid varit positiva för socialdemokraterna. En viktig orsak är säkerligen debatten kring regeringens förändringar av a-kassan, en annan att partiet har bytt från en trött och impopulär partiledare till en person som upplevs som ny och fräsch.

Mona Sahlin är utan tvekan en skicklig kommunikatör och duktig retoriker. Hon har en ledarstil som framstår som mer modern än företrädaren Göran Perssons. Framtoning, tilltal och image är viktigt i dagens politik. Men räcker det? Nej.

Om Mona Sahlin ska kunna lyfta socialdemokraterna krävs också att politiken förändras. På den punkten har det hittills varit ytterst skralt med initiativ under hennes ledarskap. Några interna arbetsgrupper har tillsatts och skolpolitiken pekats ut som ett område där politiken måste läggas om, dock oklart hur.

Å andra sidan har ett av Sahlins viktigaste utspel under våren varit att a-kassan ska återställas till tidigare nivåer och någon ny jobbpolitik är fortfarande inte i sikte. Och i partiledardebatten i riksdagen i juni sade Mona Sahlin: “Vi har Ibrahim Baylan. Ni har Jan Björklund. Det är skillnad det.” Att lyfta fram Ibrahim Baylan, mannen bakom de senaste årens misslyckade skolpolitik, är knappast att sända en tydlig signal om en sakpolitisk omprövning?

I den offentliga debatten, i många analyser och kommentarer under årens lopp, har Mona Sahlin ofta framställts som en av socialdemokratins förnyare. Uttalanden som att “företagarna är vår tids hjältar” har bidragit till den bilden. Men den som granskar Mona Sahlins gärning i sak finner svagt stöd för förnyaretiketten. Ytterst få, om ens några, idéer som på något mer avgörande sätt har ändrat socialdemokraternas politik har kommit från Mona Sahlin.

Mona Sahlin är ingen svensk Tony Blair. Dessutom leder hon ett parti som är splittrat mellan en mer traditionalistisk och en mer förnyelseinriktad falang. Så länge som det går hyfsat i opinionsmätningarna framstår avsaknaden av nya politiska initiativ inte som akut. Men förr eller senare kommer både journalister och allmänhet att kräva besked i sakfrågor.

Frågan är om Mona Sahlin kommer att bestå det provet. Hennes insats tills nu, talet i Almedalen inräknat, ger inget skäl att tro det.

TOBIAS KRANTZ
Riksdagsledamot (fp)

Sedan flera år rullar ekonomin i Sverige på som tåget. Vi har hög tillväxt och goda vinster i företagen. Sedan ett drygt år tillbaka får vi också nya jobb. Men paradoxalt nog är regeringens ekonomiska politik redan på väg att krascha.

Den ekonomiska politiken handlar i grunden om en soppa som kokats av två ingredienser. Dels har vi fått morötter i form av skattesänkningar och dels spik i form av nedskärningar i trygghetssystemen. Den här strategin är nu i full fart på väg in i en återvändsgränd. Den kraftiga ökning av arbetskraftsutbudet, som man förväntat sig efter att ersättningarna i försäkrings- och bidragssystemen skurits ned, har nästan helt uteblivit.

Finansminister Borgs ekonomiska teorier om att många snabbt skulle välja jobb istället för bidrag när bidragen minskar har redan kommit på skam. Redan nu ser vi istället tydliga tecken på problem i ekonomin i form av brist på arbetskraft inom flera sektorer. Bara häromdagen rapporterade Konjunkturinstitutet att arbetskraftsbristen är i antågande eller redan här. Bygg och IT-sektorn är bara två exempel. Bland småföretagarna säger 30 procent att bristen på arbetskraft är det största hindret för att växa.

Regeringens egna nedskärningar inom arbetsmarknadsutbildningen har dessutom försvårat en snabb omställning för att arbetslösa ska ha de kvalifikationer som krävs när jobben nu finns.

Arbetskraftsbristen riskerar att leda oss in i ökad löneglidning när företagen måste locka med höga löner i konkurrensen om arbetskraften. Det är inte löneökningar för kvinnor i offentlig sektor som är ett hot mot samhällsekonomin, det är en kontraproduktiv finanspolitik som är problemet.

Sjuka och arbetslösa får nöja sig med att tugga spik. Som ett resultat av misslyckandet när det gäller arbetskraftsutbudet får vi andra sönderkokta morötter.

Den avskaffade fastighetsskatten och skattesänkningarna för de som jobbar ser ut att bidra till överhettning med höjda räntor och inflation snarare än att motivera fler att gå från bidrag till jobb. Som ett brev på posten meddelade också Riksbanken idag, onsdag den 20 juni att man höjer räntan och planerar att snabba på med ytterligare höjningar senare i år.

Risken är stor för att vi får en utveckling med ökad inflation och kraftigt ökade räntekostnader för hushållen. I slutändan leder ett sådant scenario till en sämre reallöneutveckling än den vi sett de senaste åren, trots att löneökningarna är större nu än tidigare.

Om den moderatledda regeringen ville visa ansvarstagande så borde man ha lyssnat på varningarna tidigare och bromsat istället för att ösa på med ofinansierade skattesänkningar mitt i en högkonjunktur. Borg litade för mycket på snabba resultat i form av ökat arbetskraftutbud.

Lärdomen är att det är farligt att lita mer på teorier än på verkligheten. Nu måste regeringen därför visa att man är beredda att ändra riktning för att undvika en kraschlandning under mandatperioden.

PETER ERIKSSON
Språkrör (mp)

För mig som socialdemokrat är livslångt lärande inte bara ord, utan ett begrepp med ideologisk sprängkraft. Jag tror på människans utvecklingsmöjligheter. Man vill kanske byta inriktning på jobbet eller så har man blivit arbetslös och ska starta i ett helt nytt yrke.

Det är många som byter yrke flera gånger under sitt yrkesverksamma liv. Idag sägs att dagens ungdomar måste räkna med att byta arbete i genomsnitt sju gånger och det visar ju klart att behovet av möjligheter till livslångt lärande är stort. I den globala värld som vi har idag med snabb teknisk utveckling och många framsteg kan vi även se att utbildning är en färskvara som fort kan bli inaktuell och måste förnyas.

Vår tidigare regering, bestående av socialdemokrater, satsade varje år 1,8 miljarder kronor för att ge kommunerna möjlighet att erbjuda platser i den kommunala vuxenutbildningen. De pengarna gav runt 80 000 heltidsplatser som i första hand gick till personer med kort tidigare utbildning. Vi satsade också på generösa studiestöd för att människor skulle våga ta steget in i utbildning.

Vi socialdemokrater vill fortfarande ha ett långsiktigt hållbart land med en trygg välfärd. Vi vill inte konkurrera med låga löner och otrygga anställningsvillkor utan vi vill konkurrera med kunskap. Vår kunskapsnivå är generellt hög och vi vill fortsätta att höja allas utbildningsnivå eftersom vi vet att såväl samhället som den enskilde tjänar på det. Utbildning får aldrig vara en möjlighet för fåtalet, utan för alla!

Alltför många tror att studier i vuxen ålder inte går att genomföra. Det finns många anledningar, man vill inte ta ledigt från jobbet, man kan inte flytta från hemorten eller man har inte självförtroende nog att tro sig om att klara att studera. Därför är det oerhört viktigt att det finns olika former av vuxenutbildning, olika inriktningar och möjligheter till studier på både heltid och deltid. Att det också måste finnas ett bra studiestöd är självklart.

Vi ser nu att den borgerliga regeringen inte vill satsa på vuxenutbildningen. Statsbidraget till kommunerna för vuxenutbildning avskaffas, 600 miljoner dras in i ren besparing, vilket motsvarar cirka 13 000 färre platser i komvux. Resten går till den sk “kommunala påsen” som ett generellt bidrag utan öronmärkning till vuxenutbildningen. Bidraget till de fackliga organisationerna, handikapporganisationerna och andra organisationer för uppsökande verksamhet till vuxenstudier avskaffas också.

Som aktiv socialdemokrat kan jag bara tolka detta på ett enda sätt. Den borgerliga regeringen vill inte ge alla människor utvecklings- och utbildningsmöjligheter. För de som redan har en utbildning är det fortfarande möjligt, men för de som inte har ska det inte vara möjligt att få stöd till en utbildning. Så skapar man det nya klassamhället i vårt land, där de som redan har får mer och de som inte har blir helt utan!

CHRISTIN HAGBERG
Riksdagsledamot (s)

Riksdagen uttalade under slutet av förra valperioden enhälligt ett stöd för att utveckla digital visning av film i Sverige. Idag finns det digital bio verksamhet på ett 60-tal platser runt om i Sverige. Situationen är den att de stora filmbolagen i USA nu bestämt sig för vilken teknisk nivå man godtar för digital visning av sina filmer. Det innebär att den standarden kommer att bli den som gäller även i Sverige eftersom de största hollywoodbolagen står för merparten av intäkterna på bio i hela världen, och därmed har den ekonomiska makten.

Som följd av riksdagens beslut 2006 gav regeringen Svenska Filminstitutet (SFI) i uppdrag att ta fram förslag på hur stöd till investering i den nya tekniken skulle kunna utformas. Så gjorde även SFI. I höstens budget tog så regeringen ett steg tillbaka och sa bara att frågan skulle följas. Detta var olyckligt eftersom investeringarna i den nya tekniken bör ske så snart som möjligt så att den mindre biografer över hela landet kan få tillgång till den nya tekniken.

Frågan är problematisk framförallt för de biografer som inte är en del av Svensk Filmindustris (SF:s) biografkedja. SF har deklarerat att man själva kommer att klara investeringarna när det är dags. I deras fall börjar man med att bygga upp ett nät över landet för reklamfilmsvisning som man sedan har möjlighet att gradera upp och utveckla så att även spelfilm kan visas med erforderlig teknisk standard. Situationen har dessutom på senare tid spetsats till ytterligare eftersom SF stärkt sin monopolliknande situation genom köp av huvuddelen av konkurrenten Astorias biografer.

Frågan handlar också om vi i Sverige ska kunna se film på biografer över hela landet. I de flesta län är situationen den att SF:s anläggningar finns på en eller två oftast större orter medan andra biografägare driver biografverksamheten på de mindre orterna. Det är dessa mindre biografer som löper stor risk att slås ut om inte ett investeringsstöd kommer tillstånd så att de får tillgång till den nya tekniken. Tillgång på biografer över hela landet är en avgörande faktor för svensk films framtid.

Det är inte heller rimligt att tro att någon annan än staten kan stå för ett sådant stöd. Detta mot bakgrund att förutsättningarna måste bli likvärdiga över hela landet. Sedan är det en annan fråga att det måste bli ett system med medfinansiering av de som kommer att få stödet.

LEIF PETTERSSON
Riksdagsledamot (s)

Den muslimska världen rasar återigen. Denna gång är det England som hamnat i skottlinjen för islamisternas vrede. Det handlar inte om några Mohammadkarikatyrer utan om Drottning Elizabeths kröning av den världskände författaren och islamkritikern Salman Rushdie. Salman Rushdie har inte blivit krönt till konung, men inte långt därifrån. Han har blivit adlad och fått titeln Sir Salman Rushdie.

Detta har bland annat fått Iran och Pakistan att se rött, de har slagit på stora trumman och propagandamaskinerierna har börjat jobba för fulla muggar. Fördömandena har senaste tiden avlöst varandra. Flaggbränningarna har återigen fått liv och arga demonstranter har gett sig ut på gator och torg för att visa sin avsky mot västvärlden. Detta är förstås bekvämt för regimerna i Tehran och Islamabad, eftersom folk annars skulle demonstrera mot sina egna ledare.

Frågan är om det här är uttryck för nya massdemonstrationer likt karikatyrkrisen som satte den muslimska världen i gungning för något år sedan. Hur långt kommer de fanatiska krafterna att gå denna gång för att få västvärldens makter på knäna? Och hur kommer Sverige att agera om konflikten trappas upp? Kommer våra ledare vända ryggen mot England som de gjorde mot Danmark när de behövde vårt stöd som mest?

Även om jag inte är någon vän av adelstraditionen så hoppas jag att Sverige vågar ta ställning för yttrandefriheten, och utnämnanderätten, denna gång om konflikten breder ut sig.

Ministern för religiösa frågor i Pakistan har gått så långt att han i sina fördömanden uppmanar muslimer till självmordsbombningar. I Iran har Sir Salman Rushdie haft en fatwa över sitt huvud ända sedan han gav ut boken ”Satansverserna” 1988. Det var Ayatolla Khomeini som utfärdade dödsdomen och han uppmanade alla rättrogna att föra Rushdies huvud till Iran på ett silverfat. Sedan dess har Sir Salman Rushdie tvingats leva under livvaktsskydd. Khomeini ansåg att han smädade Islam och därför måste avrättas.

I västvärlden har vi lärt oss leva med att religioner kritiseras. Det har bland annat varit bidragande orsak till att kristendomen förändrats och anpassats till det sekulära samhället. De som inte vill anpassa sig får också finnas sig i att marginaliseras från den breda samhällsdebatten. Islam har inte kommit dit ännu och med tanke på utvecklingen är jag osäker om profetens efterföljare lyckats ta ett enda steg framåt innan jag lämnar jordelivet.

Så länge man förbjuder ifrågasättandet av Islam kommer aldrig den nödvändiga reformprocessen igång. Och så länge som makthavarna i väst bidrar till detta genom att sätta politiska och ekonomiska intressen framför rätten till yttrandefrihet, religionsfrihet och mänskliga rättigheter kommer processen att fördröjas ytterligare. Dessutom innebär detta ett svek mot alla de människor som flytt islamistiska styren och fått trygghet Europa.

GULAN AVCI
Ordförande Liberala Invandrarförbundet (fp)

Bloggandet har blivit en spridd företeelse — missbrukad av somliga och brukad av många fler. Bloggen har skapat möjligheter för människor utanför medievärlden att delta i den så kallade fria debatt som i praktiken tycks förbehållen journalister och underhållare.

Jämfört med medborgare i gemen får makthavare inom politik och näringsliv stora möjligheter att göra sin röst hörd inom de områden där man är verksam. Men i förhållande till opinionsbildare anställda i eller anlitade av press, radio och TV är även dessa näst intill fredlösa när det kommer till debatt.

På DN Debatt kan man bli avrättad utan att tillåtas besvara angrepp. Detsamma gäller de flesta ledarsidor som sällan eller aldrig tillåter bemötanden. Sveriges Radio låter i allmänhetens tjänst utvalda opinionsbildare gå till personangrepp till och med i sommarpratarprogram utan att ge de angripna minsta möjlighet till ett bemötande.

Mot den här bakgrunden är det fullt begripligt om de som känner sig förfördelade börjar försvara sig i en vidöppen bloggvärld.

I de etiska reglerna för Press, Radio och TV uppmanas medierna:

Var generös med bemötanden

Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar.

När debattredaktörer och ledarsidor allt mer sällan finner det “befogat” att införa rättelser eller bemötanden gissar jag att många fler kommer att vända sig till sidor som denna.

Häromdagen hade jag god lust att argumentera mot PC Jersild när han (30/6) skrev signerat på DN:s ledarsida och än en gång öste sin galla över kristna i allmänhet och kristdemokraterna i synnerhet. Av erfarenhet visste jag att det inte lönar sig att sända in bemötanden till DN eller DN Debatt varför jag nu praktiserar den form av bemötande som jag tror kommer att bli allt vanligare.

Jersild kommer i sin artikel med felaktiga uppgifter — rimligen mot bättre vetande — när det gäller mitt partis ställningstagande till stamcellsforskning. Han påstår nämligen att vi kristdemokrater velat förbjuda stamcellsforskning. Vi har tvärt om bejakat forskning med adulta stamceller och accepterat embryonal stamcellsforskning i väntan på att forskningen skall finna andra vägar. Vi är dessutom det enda politiska parti som tagit upp de etiska frågorna kring stamcellsforskningen till debatt.

Jersild ser inga komplikationer i att man “skräddarsyr” ett barn för att bota ett sjukt syskon.

- Hur menar Göran Hägglund att man annars skall hjälpa det sjuka barnet, frågar han retoriskt.

Jersild vill alltså använda en människa som medel för en annan människa. Vad om det sjuka barnet snabbt blir sämre ? Skall man då påskynda förlossningen för att kunna tillgodogöra sig navelsträngsblodet? Om blodet inte räcker till? Skall det nyfödda barnet utsättas för ingrepp så att man kommer åt benmärgen?

Var går gränserna för Jersild? Njurtransplantation? Finns det över huvud några etiska regler för Jersild eller bejakar han helt idén om reservdelsmänniskan?

Det här är frågor som borde få diskuteras grundligt i medierna. Att förnedra och blockera de som har “fel” åsikter i etiska spörsmål stämmer mycket dåligt med den yttrandefrihet man säger sig vilja värna men som man nu i allt snabbare takt förvisar till bloggvärlden.

MATS ODELL
Kommun- och finansmarknadsminister (kd)

Något som kan göra mig riktigt arg är när någon skyller ifrån sig. “Jag gjorde bara det som jag var tillsagd att göra” eller “Det är min uppfostrans fel att jag blev kriminell”. Det kan vara en bidragande faktor men du kunde ha valt en annan väg.

Någon sa till mig för ett tag sedan att hon kunde förstå varför män våldtar, med argumentet att killar har en starkare sexuell drift. Därför borde tjejerna anpassa sig efter det, kunde hon lika gärna ha lagt till. Varför ska killar komma undan med det argumentet? Ni har väl också ett förstånd att tänka med?

I diskussioner med vänner kan åsikter variera, men juridiskt sett borde det inte få förekomma. Där ska saken gälla, inte känslor eller klädsel. Ett val är alltid ett val. Killens gener ska inte vara en ursäkt för att flickan blev tvingad till något hon inte ville.

Samtalet fortsatte med en jämförelse mellan våldtäkt och otrohet. Känslostormar går tydligen inte att styra över, konsekvenserna finns inte i den stundande hettan. Klart hon har rätt, visst går det att förstå att frestelsen blir för stor. Det går att förstå otrohet när äktenskapet är rassligt, det går att förstå en kleptoman som inte kan sluta stjäla och det går att förstå en man som våldtar en kvinna med utmanande klädsel. Men ursäktar det handlingen?

En annan person sa till mig, när vi diskuterade vad som egentligen var rätt och fel, att det sämsta med människan var att hon ifrågasatte allt. Vi ska bara följa strömmen och inte grubbla över saker som “bara är”. Det vill säga att strunta i våra egna tankar. Det som är den största skillnaden mellan människa och djur. Det som utvecklas, det som skapar, det som förstår och drar slutsatsen att det är fel att följa “omoraliska” känslor. Det bästa med människan var i dennas ögon det sämsta.

Du är smartare än du tror. Du är inget djur för djur tänker inte, de följer instinkter. Du däremot, har förmågan att tänka själv och påverka andra med ditt förstånd. Men dina slutsatser är också dina. Om du bestämmer dig för att råna en bank, får du stå för konsekvenserna.Valet är ändå ditt. Oavsett om det gäller våldtäkt, otrohet, snatteri eller något annat som bryter mot den allmänna moralen.

Många känner sig tvingade att vara politiskt korrekta bland folk, men hemma i vardagsrummet är de kanske både smygrasister och homofobiker. Vi vill alla ha någon eller något att skylla ifrån oss på, eftersom vi är så “perfekta och duktiga själva”.

Vilka ursäkter är du beredd att acceptera? Uttryck som “det bara
är så” eller “alla andra gjorde likadant” godtar i alla fall inte jag.

EMMA SVENSSON
Reporter, Politikerbloggen

Vad kan göras mot det tilltagande bruket av Internet för förtal och hatbrott? Exemplen kan mångfaldigas. Populära bloggare avslutar sin verksamhet på grund av all hatmejl. En tjänsteman på det socialdemokratiska partihögkvarteret är polisanmäld efter att på sin blogg ha angripit DN-skribenten Maciej Zaremba för att vara “som den dreglande hunden, fastbunden vid hundkojan, väntande på ett köttben från husse fortsätter polacken att sprida sina hemmasnickrade teser om livet på landets arbetsplatser”. I ett annat aktuellt fall är forumets moderatorer själva polisanmälda – de som ska fungera som ordningsmän.

Uppenbarligen uppfattas nätet av många användare som en plats där yttrandefrihetens lagar och regler inte gäller. Eftersom en rättslig prövning av överträdelser är en kostsam process med osäker utgång skulle en förstainstans i form av en ombudsmannafunktion kunna stärka skyddet för privatpersoner mot övergrepp gällande yttrandefrihetsbrott på nätet (att skilja från den ombudsmannafunktion som brukar efterlysas för filtrering av innehåll).

Justitieminister Beatrice Ask har nyligen uttalat att operatörerna bör ta ett ökat ansvar för åtgärder mot olaglig trafik på sina servrar: “Vi behöver någon slags nätpoliser.” (Computer Sweden 9/5)

En form för skärpt disciplin på nätet kunde vara inrättandet av en Internetombudsman (IO). En sådan funktion skulle i likhet med Pressombudsmannen för tidningsområdet kunna bidra till självsanering utan nya inskränkningar i yttrandefriheten. Istället för en ökning av antalet ärenden i domstolar skulle en första instans i form av en ombudsman för yttrandefrihetsmål kunna rensa i träsket. Det har fungerat väl för det tryckta ordet.

Infrastrukturminister Åsa Torstensson har som svar på en riksdagsfråga klargjort att detta inte är en uppgift för staten. Hon understryker att särregleringar av Internet på olika sätt riskerar att förstärka den generellt felaktiga uppfattningen att vanliga regler inte skulle gälla även på Internet. För information som hålls tillgänglig på webbplats gäller att det som är olagligt i andra medier också är olagligt på Internet. Åtal kan väckas i efterhand för vissa brott.

Ja, självreglering är att föredra. Nätoperatörerna har ett ansvar för att kunderna håller sig till vissa uppförandekoder. Men därutöver bör seriösa aktörer i branschen samlas kring ett frivilligt initiativ – Internetombudsmannen.

MATS JOHANSSON
Riksdagsledamot (m), tidigare politisk chefredaktör SvD

Ett riksmöte för riksdagen har passerat sedan socialdemokraterna fick lämna över regeringsmakten till alliansen. I mediernas värld har det varit intressant att granska hur den nya regeringen sköter sitt uppdrag. Det har varit mindre fokus på att granska hur den socialdemokratiska riksdagsgruppen klarat övergången till oppositionsparti.

Man kan förstås titta på opinionssiffrorna och tycka att det går väl hyfsat bra. Men det är en synvilla om man ser till kvaliteten i politiken. Socialdemokraterna har sedan lång tid en bra vana vid att hantera medier och har upparbetade kontakter. Därmed har de lätt att komma ut med sina utspel – få granskar kvaliteten. Många gånger sprider de ut felaktiga och vilseledande uppgifter och de publiceras. Den granskande journalistiken är inte precis alert även om den kan finnas här och var. Sammantaget kan man säga att som mediespelare fungerar socialdemokraterna.

Men substansen i den socialdemokratiska politiken lyser med sin frånvaro. I stället fokuseras arbetet på att kasta grus i varje tänkbart maskineri. Man diskuterar form i aggressiva tonlägen hellre än politikens innehåll. Jag skulle vilja beteckna det gångna riksmötet som ett genomslag för den socialdemokratiska gnällspikspolitiken.

På nära håll i konstitutionsutskottet har jag sett detta ske i granskningsarbetet. I stället för att fokusera på det som är KU:s roll spelar man upp det allmänpolitiska registret. KU skall granska regeringens agerande utifrån grundlagens regler, andra styrande lagar och föreskrifter för regeringsarbetet.

Det är alltså en rättslig – konstitutionell – kontroll som skall göras. Men här görs från s-håll allmänpolitiska överväganden och man försöker göra om KU till en institution som skall säga hur saker bör vara. Men det är inte KU:s uppgift: vi skall göra en efterhandsgranskning utifrån gällande regelverk, inte säga hur saker och ting bör vara i framtiden.

Dessutom springer man från ledande s-håll ut i medierna och andra sammanhang och påstår att vi i alliansen inte orkat ända fram i granskningen av den nuvarande regeringen. Det är enkelt – om man känner till KU:s uppgift – att läsa de socialdemokratiska reservationerna för att inse att det är socialdemokraterna som inte orkat ända fram till att granska utifrån regelverket. I stället ägnar man sig åt allmänt tyckande – befriade från substanskrav.

Det är förstås inte bra för KU:s anseende. Men eftersom jag har en optimistisk människosyn hoppas jag förstås på mer av substans nästa riksmöte.

INGVAR SVENSSON
Riksdagsledamot (kd), ledamot i konstitutionsutskottet

Politiker och forskare — hur hänger de ihop? Jag borde kunna svara för jag är, som riksdagsledamot och förutvarande talman i riksdagen, politiker (socialdemokraterna), samtidigt som jag är forskare (statsvetare). Och så är jag ordförande i Vetenskapsrådet, det är nya regeringen som utsett mig och det är jag glad för! Det är vi i Vetenskapsrådet, och det handlar om hundratals personer, som fördelar ett par miljarder kr varje år till det som är så nära stjärnforskning vi kan i Sverige.

Som politiker är man i Sverige mycket positivt inställd till forskningen. Vi politiker tror att forskningen kommer bidra till att öka den ekonomiska tillväxten. Men också bromsa klimatförändringarna.

Vi politiker anser att sjukvårdspolitiken, miljö- och energipolitiken influeras av forskningen. Ja, vi anser generellt att medicinsk forskning har störst inflytande på hela samhällsutvecklingen. Även teknik- och naturvetenskap sätter man som politiker högst, när det gäller att påverka samhällsutvecklingen.

Men vi politiker är mera avvaktande när det gäller hur vi anser att forskningsresultat påverkar socialpolitik och näringspolitik, som vi ju sysslar med mycket. Och vi politiker anser, generellt sett, att samhällsvetenskap och humaniora har mindre inflytande över samhällsutvecklingen.

Men det egendomliga är att vi politiker, om man får generalisera, inte anser att det är den medicinska, tekniska eller naturvetenskapliga forskningen som särskilt ofta påverkar politikens innehåll. Utan i stället är det samhällsvetenskap och humaniora som vi politiker oftast använder som underlag för våra politiska förslag! Jag sätter ett utropstecken för här råder det en märklig motsägelse!

Vi politiker anser alltså tydligen att medicin och naturvetenskap påverkar samhällsutvecklingen och politiken mycket. Och vi anser inte att samhällsvetenskaperna och humaniora gör det.

Men när vi själva ska stödja oss på forskning för att forma politik och påverka samhällsutvecklingen – ja då vänder vi oss till samhällsvetenskap och humaniora! Betydligt oftare än till medicin och naturvetenskap.

Jag tycker detta är en motsägelse som inte bara är märklig. Jag kan inte förklara den, åtminstone inte just nu. Kanske “om en liten vecka”? Som Eva Erikssons barnbok om Gustav och Bella.

För denna motsägelse har lett Vetenskapsrådet m fl till att ha ett program under Almedalveckan. Det är humanister och samhällsvetare som bjuder på sig själva, och inbjuder politikerna under Almedalsveckan. Det kan bli intressant och bidra till att förklara och överkomma den spänning som finns i politikernas syn på samhällsvetenskaperna och humaniora som på en och samma gång ganska betydelselösa för samhällsutvecklingen och politiken. Men som samtidigt är till politikerns hjälp för att utforma samhällsutvecklingen och politiken för detta!

Nu hoppas jag att vi forskare ska förstå hur relevanta och viktiga vi kan vara när vi tar oss an problem som inte bara är våra egna utan medmänniskornas.

Tänk om jag kan förklara det här bättre – om en liten vecka?

BJÖRN VON SYDOW
Riksdagsledamot (s)
Ordförande i Vetenskapsrådet, tidigare riksdagens talman

Staten är allena saliggörande. Staten är den som fixar trygghet för dig och mig. Staten är bäst på att driva bolag. Staten ska bestämma vem du och jag ska gifta oss med. Staten ska bestämma hur mycket du och jag ska få jobba. Om vi ska tillhöra en studentkår eller inte och om vi får bygga ett hus vid den ån eller längre in.

Det märkligaste av allt är att det hos de allra flesta finns en svag övertygelse om att staten i sig är god och att staten alltid finns där för oss. Att staten är den som vet bäst. Det är ju inte så konstigt då vi blivit uppväxta i ett samhälle där just dessa värderingar smugit sig in runt fikaborden. Genom skolböckerna, genom media men också i det vardagliga samtalet människor emellan.

I en undersökning som Forum för energi och tillväxt har gjort under våren om studenters inställning till klimatfrågan svarar 3 av 5 att staten borde satsa pengar på styrning av människor i syfte att förmå dem att minska sina koldioxidutsläpp. Någonstans under den socialdemokratiska historien försvann tilltron på den enskilda människans förmåga till förändring. Någonstans i kampen för rättvisa, solidaritet och broderskap blev statens lösningar viktigare och bättre än enskilda individers.

Allra tydligast har denna rädsla att staten ska förlora sin status blivit vid försäljningen av de statliga bolagen. Det är klart att försäljningen är ideologisk! Det är för mig helt självklart att staten inte ska äga konkurrenskraftiga företag och jag kommer att rama in betänkandet som vi klubbade igenom igår och hänga upp det på väggen.

Jag kommer också alltid att anse att grundlagen ska skydda enskilda människor och inte staten, därför kommer jag kasta socialdemokraternas förslag om att grundlagsskydda statlig egendom (DN Debatt 19/6) i papperskorgen för att istället fokusera på att stärka skyddet för människors rätt till sin egen egendom.

En annan viktig och principiell fråga handlar om fribeloppet, statens begränsningsregel på hur mycket en student får arbeta. Det ska inte vara staten som begränsar hur mycket jag som student har möjlighet att arbeta och dryga ut mitt studiemedel med. Det ansvaret och den friheten måste ligga på mig som student själv.

Genom att avskaffa den pekpinnementalitet som finns för studenter får vi ett samhälle som premierar att människor arbetar och det är med tillförsikt jag hoppas att centerpartiets linje i denna fråga får gehör i regeringen.

Farbror staten ska vara en hjälpande hand och inte en stjälpande. Farbror staten ska inte konkurrera ut privata aktörer. För ett större självbestämmande och ett uppochnedvänt perspektiv som börjar hos dig och mig krävs det politiker som vågar öka de enskildas makt på bekostnad av den statliga makten.

ANNIE JOHANSSON
Riksdagsledamot (c), initiativtagare Liberala Gruppen

Trots att flera FN-rapporter visar att världen blir allt fredligare, att det finns färre väpnade konflikter i världen idag än tidigare, så ökar orättvisan i världen. Fattigdomen ökar för varje dag och skapar på så sätt en större grogrund för konflikter. Den globala miljöförstöringen förstärker situationen ytterligare.

Förutsättningarna för konflikter som tidigare i huvudsak utspelade sig i fattiga länder, även om det fanns aktörer från rika länder inblandade, har ändrats. I takt med globaliseringen kan numera dessa konflikter även utspela sig i rika länder. Kanske är det därför allt fler rika länder är angelägna om att sända trupper till andra delar av världen och “skapa” fred. Men är frånvaro av våld samma sak som fred?

Jag anser inte det. Många anser att med “fred” menas att för tillfället få parterna att inte använda våld mot varandra. Därför är de åtgärder som görs från politisk håll kortsiktiga. De är oftast inriktade på krissituationer. När sedan det akuta läget är över, jobbar man inte för att ta bort de strukturer som orsakade situationen från första början. Därför dröjer det inte länge förrän en ny väpnad konflikt är igång igen.

Fredsstyrkorna som används för att skapa fred angriper bara symptomen men inte sjukdomen. På så sätt slösas miljarder kronor världen över på militären som jobbar med att få stopp på det akuta våldet men inte med att lösa konflikten från grunden. Pengarna hade kunnat användas bättre genom att arbeta för fred långsiktigt och strategiskt ta bort grundorsakerna till konflikten. Det är bara så som det skapas fred. Inom fredsforskning defineras denna fenomen som långsiktig fred.

Detta arbete kan även göras i förebyggande syfte. Hinder och strukturer som kan skapa beväpnade konflikter kan undanröjas på ett tidigt stadium. Redan nu kan internationella experter med stor säkerhet förutspå var konflikter kommer att uppstå. Därför kan man vidta åtgärder långt innan en konflikt har hunnit bryta ut. Oftast blir det billigare och med bättre resultat än om man satsar på kortsiktiga lösningar.

Men tyvärr är vi långt därifrån. Efter den elfte september satsar de flesta länder mycket pengar på att lösa konflikter på kortsiktigt sätt. Därför skulle Sverige med sin historia, utan krig under de senaste 150 åren och utan att ha varit en kolonialmakt, kunna ha trovärdighet och kunna profilera sig i arbetet för långsiktig fred. Det finns mycket kunskap om hur man kan arbeta för långsiktig fred.

Skandinavien är känd för sina framstående fredsforskare bland annat i Norge — men även i Sverige. Det gäller att ta vara på deras kunskap. Det kunde inledas ett omfattande samarbete med dem och omstrukturera den internationella verksamheten så att den använder sig av långsiktigt fredsperspektiv. Eller varför inte inleda en omfattande kompetenssatsning för all personal som arbetar inom försvaret, internationell samverkan och internationellt bistånd i dessa frågor.

Det gäller att vara strategiska och att ta vara på alla resurser som vi har. Tyvärr verkar inte detta vara en prioritet hos den nuvarande regeringen och våldet trappas upp med kampen mot terrorismen — trots att det är vetenskapligt bevisat att de åtgärder som görs bara är kortsiktiga.

KARLA LÓPEZ
Riksdagsledamot (mp)

På torsdag åker statsminister Fredrik Reinfeldt åter till Tyskland, nu för realförhandlingar om EU-konstitutionen. Vi vet ännu inte hur Angela Merkels förslag i detalj kommer att se ut. Men det har tagits fram efter en rekordsnabb process som till stor del skett genom bilaterala samtal bakom lyckta dörrar — fjärran från den breda demokratiska dialog som borde vara en självklarhet i en så här stor fråga.

Centralt i den tyska strategin, påhejad av Sveriges regering, har varit att undvika nya folkomröstningar, både i Sverige och i andra EU-länder.Förslaget kommer till stora delar att vara identiskt med det förslag till konstitution som tidigare föll, efter att det avvisats av folkomröstningar i Nederländerna och Frankrike. De förändringar som trots allt genomförs är närmast kosmetiska och syftar till att manövrera igenom förslaget med så få nya folkomröstningar som möjligt.

I den här förhandlingen är den gemensamma försvarspolitiken, ökad överstatlighet på det rättsliga och polisiära området och mycket annat i stöpsleven. Frågorna diskuterades inte på allvar i valrörelsen 2006 så man ifrågasätta om riksdagen har mandat att fatta beslut om den svenska hållningen. Naturligtvis är det självklart att en så viktig fråga som en ny EU-konstitution borde underställas svenska folket i en folkomröstning även om man ändrar ordet konstitution till fördrag.

I stället för att fungera som talesperson för Angela Merkel borde Fredrik Reinfeldt ha avvisat den snabba och slutna processen för att forcera fram ett nytt utkast till EU-konstitution — till förmån för en öppen och demokratisk diskussion. Reinfeldt borde på toppmötet över midsommar deklarera att en svensk ratificering endast kan ske efter att förslaget först godkänns i en folkomröstning.

Sverige bör även i fortsättningen vara ett militärt neutralt och alliansfritt land och kan därför inte binda sig att delta i ett gemensamt försvar och ej förbinda sig att militärt upprusta eller förstärka samarbetet med Nato eller att EU skall kunna genomföra militära insatser utan ett FN-mandat.

Naturligtvis borde Sverige ha ett formellt undantag från EMU:s tredje steg i enlighet med resultatet av folkomröstningen 2003. Den svenska positionen borde också mer allmänt vara att länder som önskar ställa sig utanför vissa delar av EU:s politikområden i framtiden skall kunna göra det.

JACOB JOHNSON
Rikdagsledamot (v), ledamot i EU-nämnden

Det är nu studenttider. Städerna är fulla med sjungande, glada ungdomar som körs runt på flak till allmän beskådan.
Även kronprinsessan Victoria har fått sin examen. Politikerbloggen rapporterar att hon precis har avslutat Diplomatprogrammet. En utbildning hon, till skillnad från sina klasskamrater, antogs till utan att göra det obligatoriska intagningsprovet.
Inget ont om Victoria som person, men det är bisarrt att hon över huvud taget gick denna utbildning utan att göra inträdesprovet som alla andra tvingas göra.

Diplomatprogrammet är en mycket eftertraktad utbildning, med många sökande till varje plats. Alla måste genomgå provet och det är mycket svårt att komma in.
Victoria slapp däremot göra testet (fanns månne en rädsla att hon inte skulle klara det?) Istället inrättades en helt ny plats åt henne, för att slippa kritik för att hon annars skulle tränga undan någon annan som genomgått och klarat provet.

Detta visar i ett nötskal problemet med arvsmonarkin. Istället för att utse statschefen demokratiskt och baserat på personliga kvalifikationer tvingas man skapa en gräddfil så att kungligheterna kan glida förbi. Oavsett kompetens eller fallenhet för uppdraget.

Det värsta är att vi sällan diskuterar demokrati och alla människors lika värde i samband med kungahuset.

De glättiga nyheterna dominerar i media, på bekostnad av diskussionen om arvkungadömets sjuka odemokratiska uppbyggnad. Ytan har här blivit viktigare än innehållet.

Det är för mig en gåta hur vi kan acceptera ett system där Sveriges högste företrädare varken kan väljas eller avsättas. Oavsett hur populär Carl Gustav råkar vara!
Vad denna popularitet beror på är för övrigt inte svårt att räkna ut. Via media har kungen fått en plattform som saknar motstycke i historien. Om media slutade skriva om kungafamiljen skulle populariteten hastigt dala.

Men utvecklingen går åt andra hållet, det finns nämligen mycket pengar i detta. Skvallertidningarna, men även till stor del övriga medier, deltar i hovets propaganda-maskineri och pumpar ut ”nyheter” som framställer kungafamiljens medlemmar som överjordiskt vackra, goda och kloka. Samtidigt framhålls att de är ”naturliga” och som ”vanliga människor.”

Den berättelse som tonar fram är i själva verket en sagoberättelse där kungafamiljen spelar på förhand givna roller. Det många nu hoppas på är ett riktigt sagobröllop, där Victoria rider bort med prinsen mot solnedgången…

Jag hoppas istället på en framtid där Sveriges statschef väljs demokratiskt och Victoria får leva ett riktigt liv och slipper delta i den ”sago-såpa” hon för närvarande är huvudperson i.

Nuvarande system är förnedrande både för Victoria och oss andra!

HILLEVI LARSSON
Riksdagsledamot (s), ordförande i republikanska föreningen

Spelfrågan är komplex. Det finns ett statligt hyckleri där man tror sig vara bättre än de utländska spelbolagen. Man anser sig veta vad de svenska spelkonsumenterna vill ha. Självklart handlar det svenska spelmonopolet även om pengar. Alla de sköna miljarder som Svenska Spel ger statskassan varje år verkar få även en alliansregering att blunda för det stora hyckleriet — att ducka för EG-rätten och enskilda individers rätt att få köpa sina tjänster till bästa möjliga pris och utbud.

Alla vi som tror på öppna gränser, fri marknad och fri handel inser att det svenska spelmonopolet är en skymf. Hur kan staten tro att informationsutbytet över Internet kan stoppas eller hindras — hur kan de ens försöka stoppa det?
På spelpolitikens område leder detta till vissa självklara slutsatser: Svenska Spel och ATG bör säljas ut och andra aktörer måste tillåtas verka på lika villkor.

Vi kan inte ha en politik där seriösa internationella företag betraktas som kriminella i Sverige. Eller kan och kan. Uppenbarligen går det, eftersom regeringen ärvt en sådan politik av socialdemokraterna. Men det borde vara ett anständighetskrav för en borgerlig regering att avskaffa den politiken.

Svenska Spel och ATG är dessutom lysande exempel på hur fel det blir när politiker försöker sitta på flera stolar samtidigt. Dagens vulgära marknadsföring för spel och spelande skulle aldrig ha accepterats om inte staten själv var aktör.

Vi är så vana vid budskap som ”Bli en vinnare!” och ”Plötsligt händer det!”, att de flesta inte reagerar på att detta är budskap som skulle strida mot marknadsföringslagen i alla andra sammanhang. Reklamen bygger på att skapa en vanföreställning, nämligen att den som spelar tillräckligt enträget till sist blir en vinnare. Men det enda som bevisligen är sant är motsatsen.

Dessutom gäller detta en vara som har en allvarlig baksida av missbruk och mänskliga tragedier.

Hur har vi hamnat i den här absurda situationen? Förklaringen ligger naturligtvis i att dubbelmoral är dålig moral även i politiken. Att vara aktör och själv tjäna pengar på spelandet, samtidigt som man ska ansvara för att spelmarknaden är socialt ansvarstagande och marknadsföringen sund och måttfull, går inte att förena. Men varje finansminister har suttit där med fingrarna i syltburken och inte kunnat låta bli att slicka i sig.

Rent politiskt borde det här vara ett enkelt beslut. Vi har genom vårt medlemskap i EU förbundit oss att föra en konkurrensneutral politik. Att tillåta Svenska Spel, ATG, socialdemokraternas A-lotterier och några ytterligare folkrörelsedrivna spelföretag, men hindra privata och utländska aktörer från att verka på den svenska marknaden strider med själva grundprincipen i EU. Staten skall inte vara spelberoende, staten skall bara beskatta och fördela.

En autonom och avpolitiserad lotteriinspektion skall övervaka spelmarknaden, dess aktörer och bevilja eller avslå licenser. Lotteriinspektionen skall också övervaka spelmissbruket och dess utveckling. Dessutom kan det vara nyttigt att se verkligheten i vitögat ibland: Den internationella konkurrensen över internet är redan här och accelererar, oavsett vad finansministern drömmer om på nätterna.

Med bättre odds lockar de utländska bolagen hela tiden nya svenska kunder till sig. Därför är spelmonopolet i praktiken redan avskaffat och det råder istället en laglös situation där Sverige och svenska staten förlorar allt mer av både kontroll och intäkter.

Kanske är det dags för Borg och hans kamrater på finansen att vakna ur denna korta skönhetssömn innan den förvandlas till en lång mardröm: Kortsiktigt önsketänkande bör snarast ersättas av ett långsiktigt strategiskt tänkande så att vi gemensamt kan lämna den oreglerade monopolmarkanden och istället skapa en fungerande, tydligt konkurrensutsatt och reglerad marknad, helt i enighet med EG-rätten. För det är väl inte monopolets snabba intäkter som styr?

CAMILLA LINDBERG
Riksdagsledamot (fp), ansvarig för spelfrågor i riksdagens kulturutskott

Ännu en gång kränker en våldtäktsdom en ung kvinna. För lagen säger en sak – men domen berättar något annat. Du har rätt att bestämma över din egen kropp och din egen sexualitet i varje situation, säger lagen. Men bara om du inte är för full, för sexuellt aktiv, för utmanande eller för villig, säger domen till unga tjejer.

Berättelserna har vi hört förr. Det är så få som vågar anmäla en våldtäkt. Det är så få fall som leder till åtal. Och trots att det bevisligen är en våldtäkt av den man som står inför rätta blir han inte dömd. Kvinnan förbannar sig själv igen. Blir kränkt igen. Känner skam igen. För vad krävs egentligen för att efter en våldtäkt få upprättelse av vårt rättssystem?

Sexualbrott är svåra. De handlar kön, genus, makt och sexualitet. Och att, som många jurister, tro att våra föreställningar om dessa saker stannar utanför rättssalen är både naivt och rättsosäkert.

Föreställningarna om den kvinnliga sexualiteten är starka och stereotypa. Det är den fina flickan, madonnan. Och den stygga, horan. Däremellan eller utanför dessa två stereotyper finns ingenting. Föreställningarna om mannens sexualitet är om något kanske än mer stereotypiserad. Mannen som alltid är villig, känslokall och absolut inte begriper subtila signaler.

Unga tjejer vittnar om en känsla av att det enda som kan leda till en fällande sexualbrottsdom är den perfekta våldtäkten. En fin svensk flicka, en madonna, rastandes hunden i sitt eget bostadsområde blir våldtagen av föreställningen av den riktiga våldtäktsmannen, en obildad slusk, gärna med utländsk bakgrund. Polisen kommer efter några minuter, när tjejen och killen är kvar på platsen. Tjejen åker till sjukhus och blir undersökt, killen körs till polisen och erkänner. Endast då kan killen fällas. Det är många unga kvinnors intryck av rättssystemet.

Stereotyperna väcker så oändligt många frågor. Kan en tjej som gillar lack och läder inte bli våldtagen? En tjej som gillar att ha sex med två killar samtidigt, då? Kan homosexuella tjejer bli våldtagna? Homosexuella killar, då? Kan direktörer våldta? Familjefäder, då, kan de våldta? Alla dessa frågor kan få jakande svar. Frågan är om sanningen kan utrönas i domstol och om rätt person kan bli dömd för rätt brott?

I världens mest jämställda (?) och sexuellt frigjorda (?) samhälle är våra föreställningar om kön, genus, makt och sexualitet så stereotypa de hindrar rättssystemet från att göra rätt tolkningar av lagen. För det är människor som har ett rättsmedvetande, det är människor som stiftar lagar, det är människor som tolkar lagar och människor är aktörerna i rättssystemet. Därmed spelar vår förförståelse, uppfattning och åsikt roll – även i rättskedjan.

I den aktuella domen från Stockholms tingsrätt konstateras att den 19-åriga kvinnan hade utsatts för våld mot ansikte, huvud, armar, ben, överkropp, underliv och ändtarm. Det konstaterades också att det är bevisat att hon tvingats till samlag och handling jämförlig med samlag. Till det adderar man i domen omständigheterna var speciella eftersom hon var kraftigt berusad och parterna tidigare haft sex med vålds- och förnedringsinslag.

Och? Frågar jag mig. Vad spelar hennes alkoholintag den aktuella kvällen och hennes sexuella preferenser för roll om det i lagen står att vi är fria att bestämma över vår egen kropp och vår egen sexualitet i varje enskild situation? Varför känns den dömande maktens verklighetsbild så fjärran från min?

Debatten har pågått i så många år och hela tiden varit periferiell. Så kan det inte fortsätta. Frågan om rättssäkerhet och människor förtroende för rättssystemet är en av de viktigaste i vår tid. Nu säger justitieministern Beatrice Ask att sexualbrottslagen ska ses över. Men det räcker inte! Problemet är större än lagens konstruktion. Domare och nämndemän måste utbildas och fortbildas. Men Stureplansdomen ger också upphov till ett antal frågeställningar. Behövs samtyckeskravet? Och nu när Ask själv har öppnat upp för specialåklagare, är det inte dags att diskutera specialdomstolar, i det här fallet genussäkrade domstolar, där kvinnor med sexualitet kan räkna med att vara lika lika inför lagen som normen är?

Rättssalens tunga portar kan stänga ute mycket – men inskränkthet och fördomar har en förmåga att nästla sig in ändå.

MARYAM YAZDANFAR
Riksdagsledamot (s)

Jag har alltid haft ett stort intresse för naturen och därigenom också för miljöfrågor. Under ungdomsåren var jag under många år medlem i Svenska naturskyddsföreningen. Senare läste jag med stor behållning Gösta Bohmans krönikor i Svenska Dagbladet där han bland annat beskrev årstidernas växlingar på Sundskär och om orienteringsstrapatser i urskogsområdet Hanveden, som sträcker sig in i min hemkommun Huddinge. Gösta Bohman engagerade sig även mot den då ökande färjetrafiken genom Stockholms skärgård och mot de första planerna på en ny farledssträckning förbi Sandhamn – den så kallade Rödkobbsleden – en fråga som återigen är aktuell i dag under den nya benämningen Horsstensleden.

För egen del har jag tidigare ofta saknat en verklighetsanknuten miljödiskussion inom mitt parti. Därför känns det extra glädjande att vi moderater i dag – på världsmiljödagen – lanserar vår miljösajt. Att miljöfrågorna inte är helt nya för moderaterna, som en del vill göra gällande, kan belysas av det faktum att under 1960-talet var moderaterna i Stockholm pådrivande för förbättrad luftkvalitet, en fråga som fortfarande är aktuell. Ett annat exempel utgör moderata initiativ för att skydda naturmark genom bland annat reservatsbildningar. I det avseendet är Vellinge kommun i Skåne ett bra exempel.

För mig och många andra människor som bor nära Stockholm har tätortsnära natur en stor betydelse som rekreationskälla. Att kunna komma ut i skog och mark som känns ursprunglig och orörd höjer livskvaliteten för de flesta människor och utgör ofta en nödvändig tillflykt för dem som till vardags vistas i storstadens hetsiga puls och ständiga brus.

På det övergripande planet är ett långsiktigt hållbart samhälle naturligtvis ett väsentligt mål för all samhällsutveckling. Det hållbara samhället är ett samhälle där ekonomisk utveckling och social välfärd förenas med en god miljö. Ekonomisk tillväxt är grundläggande för en positiv samhällsutveckling, men tillväxten får inte vara kortsiktig så att den sker på bekostnad av kommande generationers livsmiljö och livsmöjligheter. Detta är för mig en viktig frihetsfråga.

Vi människor påverkar vår omgivande miljö inte bara lokalt utan även globalt och har därmed också ett ansvar för att inte rubba ekosystem i andra delar av världen. Genom kloka beslut och medvetna val måste vi minska vår egen negativa miljöpåverkan. Vi måste också skapa förutsättningar för att nya tekniklösningar kan komma till användning. Målsättningen måste vara att de bästa tekniska lösningarna även ska användas i utvecklingsländer.

Det måste kännas meningsfullt att göra miljösmarta val, men goda miljöanpassade lösningar bör inte bara vara miljösmarta utan också miljöenkla, så att det blir lätt att göra miljösmarta val.

ANTI AVSAN
Riksdagsledamot (m)

Sverige är ett sekulärt land med stat och kyrka åtskilda från varandra. Det står i grundlagen att religion är en privat angelägenhet men att alla människor har rätt att utöva sin tro. Allah, Jesus, Hare Krishna och alla andra gudar inryms i religionsfriheten.  Idag har de flesta religiösa grupperna samlingslokaler där de utför andakter. Det tycker jag är bra. Möjligheten för människor att träffas i olika forum för sociala och religiösa sammankomster ska finnas.

Flera hundra tusen människor i Sverige kommer från muslimska länder. Muslimer har sina moskéer och har möjlighet att utöva sina traditioner, kultur och högtider på samma sätt som andra religiösa grupper. Allt detta garanterar religionsfriheten som infördes år 1952 i Sverige. Samma år det blev möjligt för svenskar att gå ur svenska kyrkan.

Men det finns tyvärr ett förhållningssätt till religionsfriheten som hämmar jämställdheten. Barn som födds och växer upp i Sverige med föräldrar som har en stark religiös tro fostras in i gamla traditionella värderingar som inte passar in i det sekulära och moderna samhället. Pojkar och flickor får olika uppfostran och jämställdhetsperspektivet är på armlängds avstånd.

Enligt islam är kvinnor och barn mannens egendom. Mannen har rätt att ta kollektiva beslut, aga och bestraffa familjemedlemmar om de inte underordnar sig eller vanärar familjen och släktens rykte och heder. Det gäller särskilt flickor och kvinnor. Allt detta strider mot det fria och demokratiska samhällets värderingar och mot de mänskliga rättigheterna.

Religionsfrihet innebär rätten att tro och utöva sin religion. Men religionsfriheten innebär inte att tvinga på små flickor slöja, att sätta dem i skolor där de inte får kontakt med övriga samhället och där de lär sig att förakta västvärlden och hata judar. Religionsfrihet innebär inte rätten att hjärntvätta små pojkar i koranskolor eller att gifta bort flickor. Då har religionsfriheten blivit ett tvång, och dessutom en täckmantel för att utöva kontroll på närstående.

Att småflickor bär slöja blir allt vanligare. Konsekvenserna ser vi i grundskolan. Föräldrar tar sig rätten att förbjuda sina barn att t.ex. delta i simundervisning och sex- och samlevnadslektioner. Flickors rörelsefrihet är kraftigt begränsad, ofta har de inga vänner utanför den egna gruppen och saknar kontakt med övriga samhället.

När barn riskerar fara illa ska samhällets alla institutioner skydda dem. Demokrati, mänskliga fri- och rättigheter ska alltid överordnas religion, kultur och traditioner. Dessutom är det viktigt att det finns människor i majoritetssamhället som backar upp dem som är utsatta. Tyvärr har det ofta varit tyst i Sverige. Svenska feminister har varit mer intresserade av att prata mansskatt och säga att män är djur än att ge stöd åt unga tjejer i nöd. Politikerna har varit så rädda att bli kallade för ”islamofober” att de också svikit tjejerna.

Det är dags att bryta tystnaden och börja tala om hur en del grupper missbrukar religionsfriheten. Och det gäller inte bara muslimer även om den här krönikan fokuserar på islam. Så länge barn tvingas in religiösa traditioner de själva inte valt så finns mycket kvar att göra. Därför hoppas jag att fler politiker ansluter sig till det demokratiska arbetet vi alla är skyldiga att värna.

GULAN AVCI
Ordförande
Liberala Invandrarförbundet