“Att så totalt nonchalera en stor andel väljare är fullkomligt oacceptabelt”

Foto: Scanpix

DEBATT. Maria Johansson, förbundsordförande för DHR, ger partiledarna bottenbetyg för de tal de höll i Almedalen. I en debattartikel på Politikerbloggen skriver hon: Att så totalt nonchalera en stor andel väljare som jag ändå kan konstatera görs är anmärkningsvärt och fullkomligt oacceptabelt.

Läs artikeln här.

Inför Politikerveckan uppmanade jag partiledarna att i sina tal i Almedalen berätta vilken politik man vill bedriva för att personer med funktionsnedsättning skall tillförsäkras samma möjligheter som andra, bli medborgare helt enkelt. Så blev det inte!

Nu är det drygt två månader kvar till valet och även om personer med funktionsnedsättning av tradition brukar osynliggöras i den allmänna politiska debatten och i talen i Almedalen är vi över en miljon medborgare och väljare som kunnat förvänta oss något helt annat i år 2010.

Detta valår då Sverige enligt riksdagsbeslut 2000 skulle genomgått en förvandling mot ett samhälle där människor med funktionsnedsättning inkluderas och ses som medborgare med samma rättigheter som alla andra.
Detta valår då vi närmar oss Sveriges första rapportering till FN om efterlevnaden av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Detta valår då frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering varit ett hett ämne och den fjärde utredningen precis gått ut på remiss efter delade uppfattningar inom regeringen.
Så blev det inte.
Tre av företrädarna för de sju partierna kom ihåg att vi finns, men det var ingen som på ett tydligt sätt förklarade varför eller med vilken politik man vill nå de handikappolitiska målen eller leva upp till konventionen. Det var ingen som talade om hur man vill komma till rätta med det faktum att vi har en hel del bra lagstiftning i Sverige men att den nonchaleras vilket leder till utestängning, särbehandling och diskriminering, kostar pengar för så väl samhället som den enskilde samt innebär uteblivna intäkter vare sig det handlar om skatter eller konsumtion.

Att så totalt nonchalera en stor andel väljare som jag ändå kan konstatera görs är anmärkningsvärt och fullkomligt oacceptabelt. Ska vi göra så som föreslogs vid det välbesökta seminarium vi tillsammans med fyra andra förbund genomförde i Almedalen – vägra rösta?!
Menade Reinfeldt oss när han pratade om särintressen som måste stå tillbaka för det allmännas intresse? Det blir i så fall lite konstigt och leder tankarna till moment 22. Moderaterna är det parti som jag upplever sätter lägst tilltro till generella lösningar utan vill se individuellt anpassade och behovsprövade åtgärder. Men om då dessa behov möts med ursäkten att allmänintresset ska gå före särintressena hamnar vi i en återvändsgränd, dessutom blir det betydligt dyrare och för utvecklingen snarare bakåt än framåt.

Det var fantastiskt att höra Ohly ge så mycket utrymme av sitt tal till att prata om vikten av tillgänglighet och assistans, men varför vävde han in dessa redan lagstadgade rättigheter som redan finns men som inte efterlevs i alla de löften som skulle innebära reformer och nya kostnader? Det finns en stor fara i att hela tiden ropa på statliga bidrag när det handlar om människor med funktionsnedsättning, när det istället ska vara ansvars- och finansieringsprincipen som ska gälla.

Björklund leder ett parti som av många tidigare setts som det självklara alternativet för borgerliga väljare som stått upp för alla människors lika värde och rättigheter. Ministern med ansvar för mångfald, mänskliga rättigheter och inkludering tillhör detta parti som har en stark socialliberal tradition att leva upp till och partisekreterare Erik Ullenhag har tidigare varit partiets talesperson i handikappolitik. Men tyvärr, varken Westerbergeffekten eller Ullenhageffekten varar för evigt och nu finns inte mycket kvar som minner om partiets tidigare tydliga ställningstaganden.

Olofsson leder det parti som under denna mandatperiod ägt den fråga som oroat och oroar de människor som har störst hjälpbehov, nämligen assistansen. Här finns också statsrådsposterna för kommunikationer och infrastruktur och för byggande, frågor som i allra högsta grad avgör i vilken mån många kan fungera i vardagen och i vilken grad man har samma valfrihet som andra. Frågor som på ett tydligt sätt befäster eller flyttar fram positionerna i synen på människors utestängning alternativt rätt att delta i samhället. Men inte ett ord från Maud när hon talade i Almedalen. Jag hade velat veta om hon anser att vi ska fortsätta tro på den goda viljan och frivilligheten som centerpartister brukar tala om eller hon kommit till insikt om att redan lagstadgade krav måste börja efterlevas för att de mänskliga rättigheterna ska komma alla medborgare till del?

Är Sahlin rädd för näringslivet, SKL och Svensk Handel? Vågar hon utmana fackföreningsrörelsen att ta upp kampen också för medlemmar med funktionsnedsättning? Hon nämnde visserligen i en bisats att tillgänglighet är viktigt, men kommer hon i framtiden, till skillnad mot när hon var samhällsbyggnadsminister, ställa krav på att bygglagstiftningen ska efterlevas? Vågar hon ifrågasätta när det kommunala självstyret sätter människors rättigheter ur spel?

Hur ser Hägglund och Kristdemokraterna egentligen på sin statsrådspost som samordningsansvariga för handikappolitiken? En tung post, men hårt kritiserad från oss som lever i den så kallade verkligheten. Han nämnde oss i en bisats, men det jag undrar är varför han avstod från att, när han pratade om att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter och ingen diskrimineras, inkludera personer med funktionsnedsättning i sin uppräkning av kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet? För att Kristdemokraterna har så svårt med just rättighetsbegreppet?

Varför missade Wetterstrand att följa den väg partiet tidigare så tydligt slagit in på då man inkluderat alla diskrimineringsgrunder i sin politik för lika rättigheter? I talet om kollektivtrafikutbyggnad, modernisering av Sverige och om byggandet av den nya gröna staden borde frågor om tillgänglighet och användbarhet varit ett självklart inslag.

Sammanfattningsvis efter avslutad Almedalsvecka: att så totalt nonchalera en stor andel väljare som man alltså gör är anmärkningsvärt och fullkomligt oacceptabelt! Vi har väntat, vi har trott på löften och på tidsbestämda mål beslutade av riksdagen. Vi gör inte det längre. Vi kräver våra rättigheter, vi kräver att inkluderas i politiken på riktigt, vi kräver att synliggöras!
Ni har drygt två månader på er.
Maria Johansson förbundsordförande DHR
dhr.typepad.com maria.johansson@dhr.se 070-508 80 29