“Det rasistiska tonläget får ett oförtjänt stort utrymme”

Foto: Amanda Möllenhoff
DEBATT. Varför låter vi krafter från den yttersta högerkanten sätta dagordningen med rasistiska problemformuleringar? Debatten i morgonsoffor och debattprogram är inte proportionerlig, skriver Ung vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson.
Att islam är det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget skrev Sverigedemokraterna i Aftonbladets för några månader sedan och ”debatten” gick igång. Några menade att det var förfärligt sagt, tackade Aftonbladet för publiceringen av artikeln och tänkte att nu är det slut på Sverigedemokraternas framgång.
Men de som hoppades att ”avslöjandet” skulle leda till mindre rasism i stugorna fick sina förhoppningar på skam.
Svenska folket får se debattsoffor till brädden fyllda av olika mer eller mindre väletablerade högerextremister eller av deras åsikter. Ofta både och. Diskussionen är på Ring-P1-nivå men de som uttalar sig har proffstyckar-skyltar.
Överallt luftas de, de så kallade fördomarna. Vi vältrar oss i dem. För om vi inte gör det kommer de plötsligt att explodera i ansiktet på oss, säger programledaren och släpper bomben om att det ”brinner i förorten”.
Alla har en åsikt om burka, niqab, om hur man ska hälsa eller inte hälsa, eller hur var det nu? Experterna talar om bilar som brinner, påstådda malmöitiska shariadomstolar och hur unga rekryteras till religiös extremism.
Politiker gör allt för att ”möta” fördomarna. Folkpartiet kollar in Dansk Folkeparti och Göran Hägglund kör på verklighetens folk-temat a´ la norska FRP. Men han lyckas istället med konstycket att se helt overklig ut i pikétröjan, när han i debattsoffan ska slänga ur sig sina hittepå svennebanan-repliker.
Moderaterna lanserar i god repressiv anda svenskkontrakt och ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet arrangerar möten på Tensta Träff om religiös extremism, som glada svenska Spångabor besöker. Islamofober utger sig för att vara religionskritiker och bedriver ett korståg i ateismens namn.
Sedan, efter att svenska folket bombarderats med detta, efter att debatten fått snurrat några varv i rondellen, förfasas vi över att folk har SD-sympatier.
Det är i orter som Hofors och Kristinehamn man gillar att tutta på containrar allra mest. Men tv-kamerorna och den mediala debatten lägger sitt krut på förorterna. I Sverige är det enbart ett fåtal kvinnor som bär niqab eller burka. Många av dessa är konvertiter, ändå diskuteras det som om det gällde rikets säkerhet.
Aldrig tidigare har så många sagt sig ömma för utsatta kvinnor. Ett disko i Rinkeby når riksmedia och slutligen efter att Mona Sahlin uttalat sig om att hon också vill åka på diskot och skaka rumpa tar det sig till internationell media.
Debatten är inte proportionerlig. Så varför finns den? Det borde vara den självklara frågan. Varför låter vi rasistiska problemformuleringar sätta dagordningen?
Nu får återigen krafterna från den yttersta högerkanten sätta agendan. Det ordnas debattprogram om deras eventuella närvaro i skolan. Skolor förbjuder alla ungdomsförbund att komma för att annars måste de bjuda in alla, säger rektorer och syftar underförstått på Sverigedemokraterna.
Ett litet rasistiskt parti som inte tagit sig över riksdagsspärren får alltså avgöra hur skolan ska behandla det politiska samtalet.
Självklart kan man inte i lagtext förbjuda enskilda partier att komma till skolan. Men det betyder inte att man måste bjuda in alla alltid – strategin kan inte vara att strypa det politiska engagemanget i skolan. Det är en farlig väg att gå.
I den massmediala besattheten av den påhittat så känsliga ”invandrarfrågan” försvinner de flesta andra frågor om människors verkliga problem. De viktiga diskussionerna om huruvida vi ska sänka skatten för de redan rika eller om vi ska göra om och bygga ut välfärden, portas ifrån debattsofforna och skolorna. Istället ska vi diskutera religiösa klädslar, om plötslig skäggutväxt har något med terrorism att göra och hotet ifrån förorterna.
Media och politiker möter inte fördomarna, utan är i själva verket med och skapar dem genom sitt eviga ältande. Tack vare debattsofforna och regeringsföreträdare sitter folk hemma i tv-sofforna och funderar. Kanske är de till och med lite rädda, för de där islamisterna i storstadens förorter där alla verkar ha sjukt långt skägg och heltäckande dräkt.
Problemet med en växande rasism går inta att reducera till en fråga om enskilda partier. För eller emot. Det är klart att det är viktigt att minnas att främlingsfientliga partier är farliga, men det viktigaste är att minnas varför. Annars sitter vi snart där och undrar vad det var som hände.
Eller så kanske vi inte ens undrar, utan ser det som vi idag betraktar som diskriminering eller rasism som någonting normalt. En del av vardagstugget.
Nedlåtande och fördomsfull nyhetsrapportering sticker inte ut längre utan är en del av en lång följetong som bara fortsätter. Slutar vi inte med att låta det rasistiska tonläget genomsyra diskussionen och få ett oförtjänt stort utrymme så har vi från morgonsoffor och debattprogram snackat SD eller deras frågor ända in i riksdagen.
Den framtiden är en obehaglig väg för Sverige att gå.
Ida Gabrielsson
Förbundsordförande, Ung vänster




















