“De demokratiska grundvalarna hänger löst efter Asks utspel”
Foto: Juridicum, Stockholms universitet
DEBATT. Beatrice Asks (M) utspel om skamstraff borde göra henne helt omöjlig. Vi kan inte ha en justitieminister som inte i ryggmärgen har inpräntat att man aldrig får köpslå med eller peta på rättsstatens fundamentala värderingar, skriver juridikforskaren Mårten Schultz.
Det finns vissa saker en justitieminister – oavsett partitillhörighet – aldrig kan kompromissa med: Skyddet för grundläggande mänskliga rättigheter. Rätten till en rättvis rättegång och en rättvis hantering av rättssystemet. Oskuldspresumtionen. Det här är egenskaper hos rättsordningen som definierar den som en rättsstat.
De här egenskaperna är uttryck för värderingar som ligger på ett djupare plan än partipolitiskt hemvist – de hänger samman med de demokratiska grundvalarna.
Det är också värderingar som just nu hänger löst. Något märkligt har skett i den rättspolitiska debatten. Det tycks ha skett en förskjutning av vad man kan säga i seriösa sammanhang utan att göra sig omöjlig. Justitieministerns utspel om skamstraff borde göra henne helt omöjlig. Det står i strid med grundläggande mänskliga rättigheter (integriteten). Det står i strid med tanken på en rättvis behandling av det rättsliga systemet. Och det står i strid med oskuldspresumtionen.
Vad är det som har hänt? Justitieministern gav alltså uttryck för tanken att misstänkta sexköpare skulle få hem brev i vissa färger som ett slags skamstraff.
Notera: Misstänkta personer.
Förnedringen skall aktualiseras redan på misstankestadiet. Innan någon är dömd. Om det är en rättspolitisk kollaps att föreslå att det offentliga samhället skall hänga ut sexköpsdömda genom ett skamstraff så är förslaget att skämma ut enbart misstänkta personer så ofattbart att det är svårt att finna ord på det.
När statsrådet senare konfronterades med om hon verkligen menade att oskyldiga – icke dömda måste nämligen betraktas som oskyldiga – skulle förnedras så tog hon inte fullt avstånd från förslaget, även om hon tonade ned det.
Istället framhöll justitieministern att breven kunde få goda effekter. Det var bra om barn som råkade öppna ett brev till en pappa – diskussionen bygger på stereotyper: sexköparen i justitieministerns värld är en heterosexuell man med ovetande familj – så att barnet fick reda på vad pappan är för människa.
Dessutom så kunde brevet, spekulerade Ask friskt, hjälpa barn att berätta om övergrepp som det utsatts för.
Förslaget, även om det bara var ett ogenomtänkt inkast i rättspolitiken, är obegripligt. Justitieministerns tankar om att skämma ut misstänkta genom offentliga skamaktioner har också givit svallvågor. Men alldeles för litet egentligen. Även om det är förflugna ord – vilket det inte verkar vara att döma av hur Ask följt upp uttalandena med att tona ned förslaget, utan att ta avstånd från det – så ger det kalla kårar att justitieministern kan ens komma på tanken att vädra sådana här åsikter.
Allt fler har börjat tala om Asks avgång. Hennes företrädare Thomas Bodström har varit tydlig på den punkten, till exempel. Och nog är detta allvarligt – mycket allvarligare än att vara ansvarig justitieminister när en spion rymmer, eller att vilja köpa ut sin hyresrätt. Det här har att göra med grundläggande demokratiska värden.
Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte tydligt står upp för oskuldspresumtionen. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte i ryggmärgen har inpräntat att man aldrig får köpslå eller peta på rättsstatens fundamentala värderingar. Här behöver regeringen, efter utspelen, visa tydlighet.
Diskussionen har nu hamnat i ett ifrågasättande av tanken på att redan misstänkta skall hängas ut. Men det är bara ett av två problem. Det andra problemet är att justitieministern över huvud taget vill föra in skammen i juridiken igen. Det är egentligen lika illa som den oförstående inställningen till oskuldspresumtionen. Skampålen har hamnat på historiens sophög av en anledning.
I sak är det här ett ogenomförbart förslag. Eller, det borde vara det i alla fall. Förslaget är i strid med Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, som är svensk lag. Det är inte tillåtet att skämma ut misstänkta personer genom offentliga aktioner. Men sådana hänsyn har regeringen alldeles nyligen visat att man kan strunta i.
För regeringen är det nämligen särskilt besvärande att justitieministerns okänslighet för rättstatliga grundtankar och rätten till en skyddad integritet kommer så snart efter att regeringen kört över lagrådets invändningar mot det bristande integritetsperspektivet i ett annat lagförslag. Någon vecka innan de gredelina kuverten skickades in i det offentliga samtalet beslutade sig nämligen regeringen för att ignorera lagrådets kritik mot lagförslaget att polisen skall kunna tvinga barn – nota bene: barn – att ge urinprov framför andra utan att föräldrarna informeras. Rättighetsperspektivet sattes åt sidan.
Utvecklingen är oroande. Regeringen har nyligen visat sig beredd att köra över rättighetsinvändningar, även när de framförs av Lagrådet, för att driva igenom repressiva lagförslag (om än med goda intentioner – men vi vet ju vilken väg som kantas av sådana intentioner). Justitieministern har därefter i ett flertal sammanhang uttryckt tankar som är på direkt kollisionskurs med grundläggande rättsstatliga värden. Och från regeringen i övrigt så är det tyst.
Så skapar man en rättspolitisk förtroendekris.
Mårten Schultz
Docent i civilrätt, initiativtagare till Juridikbloggen.com
