“EU bedriver fiskhäleri – medan Västsahara svälter”

Foto: Jonas Ekströmer och Riksdagen
DEBATT. Svenska fiskare drar varje dag upp tonvis med fisk utanför det ockuperade Västsaharas kust – samtidigt som de västsahariska flyktingarna svälter. EU bedriver häleri när man handlar med fiskerättigheter som inte tillhör säljaren, skriver riksdagsledamöterna Rosita Runegrund (KD) och Liza-Maria Norlin (KD).
Vårt tallriksinnehåll ska inte vara stulet och plundrat från svältande. Internationella regler genom FN reglerar EU:s fiske i andra länders vatten. Enligt FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation FAO:s uppförandekod, ska fisket ske på verkliga överskottsresurser, befintliga subventioner av fjärrfiske avvecklas, konsekvensbeskrivningar ska göras när nya avtal ska ingås, och avtals efterlevnad och uppföljning förbättras.
Verkligheten vittnar om att dessa regler inte följs i Västsahara.
Uppdrag granskning uppmärksammade hur det minskande fisket i svenska vatten lett till att några fiskelag åker till det ockuperade Västsahara utanför Afrikas kust. Där dras tonvis med fisk upp varje dag – samtidigt svälter de västsahariska flyktingarna. Programmet visar hur fiskekvoter utnyttjas på ett felaktigt sätt och hur synen på fiske förändrats de senaste åren. Systemet med försäljning av fiskekvoter infördes 2009 för att stoppa utfiskningen av svenska vatten. Tanken var att fiskarna skulle få stöd för att sedan byta yrkesbana och därigenom minska fiskeflottan, men så har inte alltid blivit fallet. Istället flaggar fartygen om utanför EU:s kust, medlemsstaterna fiskar i andra länders fiskevatten grundat i överenskommelser som förhandlats fram genom EU.
När EU skulle förlänga sitt fiskeriavtal med Marocko var det Sverige som i EU:s jordbruks- och fiskeråd i maj 2006 som ensam medlemsstat röstade nej till förslaget om fiskeavtal mellan EU och Marocko. Sverige gjorde bedömningen att avtalet hade brister i folkrättsligt hänseende och att sahariska fiskevatten inte borde ingå i avtalet. Detta gav förtjänstfullt ljuset på en av världens många bortglömda konflikter.
Den dåvarande kristdemokratiska ledamoten av Europaparlamentet, Anders Wijkman, skrev i sitt ändringsförslag, då fiskeavtalet behandlades i Europaparlamentet, att: “Marockos ockupation av Västsahara har inte accepterats av någon stat och strider mot de beslut som fattats av Internationella domstolen, FN och Afrikanska unionen. Marocko har ingen rätt att ingå avtal för Västsaharas räkning och därför bör inte fiske utanför Västsaharas kust ingå i avtalet om fiskepartnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Marocko.”
Kristdemokraterna ser allmänt med oro på EU:s medlemsländers fiske utanför Västafrika. Detta – ofta industriella fiske – medför i många fall att fisket närmare kusten, som bedrivs nationellt och småskaligt, försvåras. Vi anser att EU:s fiske i andra länders vatten måste följa de riktlinjer för ett hållbart fiske som tagit fram av FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation, FAO. När det gäller Västsahara så är situationen ytterligare speciell i och med att landet är ockuperat.
Fiskeriverket publicerade i februari 2005 en rapport, “EU:s fiskeriavtal med utvecklingsländer – från resurstillträde till partnerskap?”:
“Kuststaterna, som anses huvudansvariga för en hållbar marin resursförvaltning, saknar såväl tillräckliga medel som engagemang. Olika utvärderingar har funnit att uppskattningarna av överskottsresurser inte bygger på öppna och allmänt granskade vetenskapliga råd. Dessutom sluter kuststaterna avtal med andra stater eller privata företag och kontrollerar sällan ett betydande tjuvfiske. Vidare efterlever inte aktörerna, vare sig EU:s medlemsstater, kuststaterna eller fartygsägarna, kravet på att tillhandahålla de data som behövs för att säkerställa en hållbar resursförvaltning.
Det är oklart vilka följder avtalen får för tredje lands ekonomi. Flera icke-statliga organisationer anser att avtalen till övervägande del har negativa följder för kustsamhällen, snarare än att de bidrar till hållbar utveckling. De verkar däremot ge en väsentlig fördel till privata intressen inom EU, samtidigt som det skapas en situation med ojämn konkurrens som inte gynnar tredje lands flottor.”
På FN:s lista över 16 ännu inte avkoloniserade territorier står Västsahara kvar som det största och enda i Afrika. Spanien är den formella kolonialmakten och Marocko den reella. Marocko säljer fiskerättigheter utanför Västsahara till EU som kollektiv. Västsahara är en bortglömd konflikt långt ifrån löst och Sverige måste se till att Västsahara slutar vara en koloni.
Det ohållbara fisket utanför Västsahara dränerar dess vatten på liv. Den ekonomiska kompensationen från EU går direkt till Marocko samtidigt som den västsahariska befolkningen svälter. EU bedriver således häleri, då man köper sådant (fiskerättigheter) som ej rätteligen tillhör säljaren.
Vi äter gärna fisk på tallriken, men då måste reglerna för hållbart fiske efterföljas och västsaharierna få sina rättigheter skyddade.
Rosita Runegrund (KD)
Riksdagsledamot, Utrikesutskottet
Liza-Maria Norlin (KD)
Riksdagsledamot, Miljö- och jordbruksutskottet




















