“Har Sverige råd med fyra år till av samma sak?”
Foto: Toby Maudsley
DEBATT. Regeringens valstrategi är klar. Med pajkastning ska man gå i opposition mot oppositionen och låtsas att de senaste fyra åren inte har hänt. Vilken trovärdighet har ett regeringsalternativ som inte klarar att ta ansvar för sin egen politik? skriver socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan.
Igår släppte de borgerliga regeringspartierna inom ”Allians för Sverige” en ny grafisk profil. Kanske inte så dramatiskt. Det stora verkar vara att man tagit bort ”för Sverige” i namnet och numera bara blir en ”Allians” i största allmänhet.
Att man inte längre vill kalla sig Allians för Sverige känns ganska logiskt. Sedan en tid är nämligen inte Alliansen ”för” särskilt mycket. Man är mest ”mot”. Jag gissar att ”Allians mot oppositionen” inte lät tillräckligt roligt för deras PR-byrå och kvar är nu bara ”Alliansen”.
Till den grafiska profilen har man bifogat en kortare text med titeln ”Fyra initiativ för valseger 2010”. Det är en intressant skrift. Den skriver nämligen svart på vitt att regeringen nu har för avsikt att gå i opposition mot oppositionen och låtsas att de senaste fyra åren inte har hänt. En stor del är bara ren pajkastning med retoriska frågor och mer eller mindre framgångsrika försök att hitta saker i oppositionens politik att gå i opposition mot.
Man kallar ömsom de rödgröna partierna för ”oppositionen”, ”vänsteroppositionen”, ”vänsterpartierna” och ”vänsterexperimentet”. Ordet ”vänster” nämns inte mindre än 13 gånger i texten. Ordet ”utanförskap” nämns bara en.
Och här har vi nog förklaringen till deras strategi. De skriver: ” Kärnan i vår politik för nästa mandatperiod är att fortsätta bryta utanförskapet”. Men utanförskapet har ju ökat dramatiskt under deras regering. Om man räknar som Moderaterna gjorde innan valet har utanförskapet ökat med över 70 000 personer.
Fredrik Reinfeldt sa 2006: ”Jobb kommer att vara den helt avgörande frågan. Vinner vi i höst kommer vi i valet 2010 att mätas utifrån om vi fått fram fler jobb.” Nu skriver de: ”På sikt ska Sverige nå målet om full sysselsättning.”. Sedan valet har arbetslösheten ökat med 100 000. Ungdomsarbetslösheten är bland de högsta i Europa.
När nu de borgerliga partierna går till val på mer av samma politik är det naturligtvis avgörande att människor inte minns varken vad de sa innan valet eller hur verkligheten faktiskt sett ut de senaste fyra åren. Själva minns de ingenting av sin mandatperiod och tänker inte ta ansvar för något.
Exemplen på kollektiv minnesförlust fortsätter i deras text:
Borgarna skriver att Sverige har ”klarat utmaningarna bättre än många andra länder” under finanskrisen. Sverige är ett starkt land. Men Sverige har numera högre arbetslöshet än exempelvis Tyskland och Belgien. Sveriges BNP har sjunkit kraftigare än BNP har sjunkit i Europa som helhet.
Borgarna skriver att skatterna har sänkts ”med betoning på låg- och medelinkomsttagare”. Fakta talar ett annat språk. Den tiondel som tjänar mest har fått lika mycket i skattesänkningar som 60 procent av svenskarna.
Borgarna skriver ”vår politik kommer alla till del”. Att man kan med att skriva detta utan att rodna efter vinterns debatt om cancersjuka som tvingats jobba och om alla som kastas ut ur sjukförsäkringen är en gåta. Eller att man medvetet gjort så pensionärer nu betalar högre skatt än löntagare. Eller att barnfattigdomen ökar. Eller att socialbidragskostnaderna ökar i nästan alla landets kommuner.
Borgarna skriver ”vi har tagit ansvar för statsfinanserna”. När regeringen tillträdde var det överskott i de offentliga finanserna med 70 miljarder. Nu är det istället underskott med 70 miljarder. Regeringen vill gärna skylla på finanskrisen men faktum är att samtidigt som underskotten ökat har man valt att sänka skatten för lånade pengar. Sammanlagt uppgår skattesänkningarna hittills till närmare 100 miljarder.
Detta är bara några exempel. Jag förstår att de borgerliga partierna ogärna vill prata om verkligheten. För den talar emot dem. Men om deras valstrategi, och allt mer talar ju för detta, är att gå i opposition mot oppositionen istället för att ta ansvar för landet och den politik man fört så blir detta ett demokratiskt dilemma. Om de som faktiskt bär ansvaret inte klarar att se väljarna i ögonen och ta ansvar för sin politik. Vem ska man då utkräva ansvar av?
Och vad säger det om trovärdigheten i ett regeringsalternativ som inte klarar att ta ansvar för sin egen politik?
När jag läser borgarnas senaste utspel får jag mest en känsla av att det finns en fråga som regeringen för allt i världen inte vill att väljarna ska ställa sig på valdagen: Har Sverige råd med fyra år till av samma sak?
Ibrahim Baylan (S)
Partisekreterare
