2001 diskuteras att helt ta bort ordet neutralitet.
Sveriges säkerhetspolitik har steg för steg skrivits om. Den formulering som använts sedan 1992, ansågs av socialdemokraterna och de borgerliga partierna, vara en alltför snäv beskrivning av den svenska säkerhets- politiken redan 2001. Det var inte anpassat till EU:s direktiv. 2001 skedde partiledaröverläggningar mellan den dåvarande regeringen (s) och opposition (förutom folkpartiet) i syfte att nå enighet om en ny formulering som inte innefattade ordet neutralitet. Som vanligt över folks huvuden och bakom ryggen.

I dåvarande Göran Perssons regeringsförklaring talades det sedan om “den militära alliansfriheten som grund”. I den försvarspolitiska proposition, som försvarsminister Björn von Sydow lade på riksdagens bord i september, fanns inte längre “militär alliansfrihet” med. Försvarsministern talade nu om “handlingsutrymme” som det väsentliga – alliansfrihet gäller utifrån vad som lämpar sig för stunden.

På den socialdemokratiska kongressen ville partistyrelsen ta bort begreppet neutralitet i den säkerhetspolitiska doktrinen. Men en majoritet av delegaterna hade en annan åsikt. Därför beslutades att Sverige ska kunna välja att vara neutralt . I en intervju efteråt sa Göran Persson att den militära alliansfriheten inte syftar till neutralitet!

Sverige skulle alltså kunna välja att vara neutralt i en kris. Det hade ingenting att göra med begreppet neutralitet i internationell rätt. Då handlar det om att ett land beter sig på ett sådant sätt att omvärlden bedömer att det kommer att ställa sig neutralt i händelse av krig.

Som EU-medlem deltar Sverige aktivt i militariseringen av EU, som är i full gång med att bli till en militär union enligt fördrag och direktiv som Sverige skrivit på. Både s och alliansen. Vid årsskiftet 2001 upphörde försvarspakten Västeuropeiska Unionen (VEU) i praktiken att existera och uppslukades till största delen av EU. EU beräknade att det före 2004 skulle vara i stånd att inom 60 dagar sätta in styrkor på uppgift 50- 60 000 soldater runt om i världen där supermakten EU – med de gamla kolonialmakterna Tyskland, Frankrike och Storbritannien i spetsen – ansåg sig ha intressen att skydda. Sverige skall enligt direktivet bland annat bidra med Jas-plan och ubåtar, totalt 1 900 man – en styrka som kommer att göra ett gigantiskt hål i budgeten. Kostnaden motsvarar vad ett inhemskt försvar skulle kostat.

EU:s militära insatser ska kunna ske utan FN-mandat, även om regeringen fortfarande försöker påskina att det krävs ett mandat från världssamfundet för att EU ska kunna genomföra en militär intervention. I EU:s egna dokument finns inget krav om FN-mandat. Och det finns INTE i Afghanistan heller. Det vet USA men inte svenska folket. I FN-mandatet står “fredsframtvingande åtgärder”.

Den svenska neutraliteten är i praktiken död och den påstådda militära alliansfriheten blir allt mer en kuliss som syftar till att dölja smyg anslutningen av Sverige till NATO. I praktiken är vi redan med. Vi behöver snarare diskutera om vi skall gå ur Nato.

Sossarna försöker låtsas som om ingenting hänt, att vi är lika alliansfria, som vi alltid har varit. Man hänvisar till att EU:s militarisering inte innehåller ömsesidiga försvarsåtaganden. Men att definiera en militärallians endast som att gå i försvar för varandra, är att reducera alliansfriheten till ett minne minimum. Det avgörande är ju att EU är på väg att bli en offensiv militär allians, som ska kunna agera över hela världen för att skydda sina gemensamma intressen och värden.

I verkligheten har sossarna ställt sig bakom alla steg i EU:s militära utveckling. Sverige är på väg att överge den militära alliansfriheten utan att någon egentlig debatt har förts och utan att väljarna fått ta ställning i val eller folkomröstning.

Sossarna har inte lyckats förklara här hemma vare sig hur den egentliga resonerar eller vad konsekvenserna av den nu förda politiken blir för Sveriges del. Lena Hjelm Wallén blev åthutad av dåvarande utrikesminister Anna Lindh för att hon sa att den svenska neutraliteten kunde anses överspelad. Sedan sa Anna Lindh själv precis detsamma. Man hoppas alltid att folk skall glömma vad som sagts eller att de är så fullt sysselsatta av sina liv att de inte orkar ägna sig åt samhällsfrågorna.

Enligt Anna Lindh skulle vi i stället nöja oss med att vara militärt alliansfria “som ger oss möjlighet att stå utanför en väpnad konflikt om vi så skulle välja”. Om vi så skulle välja! Inte att vi ska stå utanför en väpnad konflikt utan “om vi så skulle välja”. Militär alliansfrihet i fred men inte i krig. Enligt Lissabon är vi skyldiga att ställa upp. Sverige har inget veto.

När vänsterledaren Gudrun Schyman hade synpunkter på ämnet fick hon stöd av överbefälhavaren Hederstedt – som dock snabbt bytte åsikt sedan han fått en tillsägelse av försvarsminister Björn von Sydow.

Under 1990-talet har den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken genomgått drastiska förändringar, som inneburit ett påtagligt närmande till NATO: Sverige har blivit medlem i EU. Sverige deltar i NATO-ledda militära operationer, samverkar med en rad länder i NATO-organisationen Partnerskap för fred, Nato-övningar i Sverige, Sverige är på plats i NATO:s högkvarter i Bryssel, krig i Afghanistan under Natobefäl. Sverige är i färd att avveckla sitt försvar och satsa på insatsstyrka för utlandsuppgifter.

På det försvarsindustriella området samverkar Sverige med de främsta vapentillverkarna inom NATO-kretsen, och den svenska försvarsindustrin är numera nästan helt “internationaliserad”. Med NATO som tydlig förebild är Sverige på väg att strukturera om sitt försvar anpassat för offensiva militära uppdrag i främmande länder och begränsade defensiva uppgifter på hemmaplan. Insatsstyrkan.

Var går gränsen mellan fredsbevarande insatser, fredsframtvingande åtgärder och väpnad konflikt, dvs krig? Det ena kan ju snabbt övergå i det andra. Vad gör EU då? Reser hem och lämnar alltihop åt NATO? Går tillsammans med NATO in på den ena sidan, mot den andre? I det rödgröna blocket är man inte överens. Det visar sig i Afghanistan nu.

Var går gränsen för vårt deltagande i vad som i Sverige kallas krishantering men som i EU kallas “gemensam säkerhets- och försvarspolitik”? Finns det överhuvudtaget någon gräns för svenska soldaters deltagande? Ska de strida för EU:s intressen i Mellanöstern, Kaukasus eller Afrika? Ja enligt Lissabonfördraget har Sverige inget val. Sverige har inget veto. Just nu strider man i Afghanistan.

I fördraget införs det också en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden (på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato). Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna “skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. I Sveriges fall skall natoländerna Danmark och Norge försvara Sverige. Sverige har ju inget försvar längre. Bara Tolgfors enmansförsvar. Allt har satsats i ett s k insatsförsvar som är ett antal enheter som kan användas direkt när de behövs, i Sverige eller utomlands. Därför avskaffas värnplikten. Och den är ju farlig att ha kvar i en union som ngn i en annan debatt om Tolgfors, tror jag skrev. Svenskar skjuter inte gärna på svenskar. Och inhemska soldater kan kommunicera med befolkningen. Ajajaj…inte bra. Verksamheten sker inom ramen för vårt samarbete inom FN, EU eller NATO. (Nuvarande Afghanistan.)

Medlemsstaterna ska också bistå varandra militärt för att “förhindra terroristbrott”. En “europeisk byrå” för försvarsmateriel, forskning och militära resurser ska inrättas enligt Lissabonfördraget. Ett överstatligt försvarsdepartement? Dessutom förpliktigar sig medlemsstaterna att “gradvis förbättra sina militära resurser”. Det är unikt att man skriver in krav på militär upprustning i en författning.

Det kommer att bli ett dyrare försvar, inget snack om det. Man borde använda systemet som finns i Danmark.

Det betyder att vi får ett försvar som blir avsevärt mycket dyrare i förhållande till vad vi får för pengarna, och med en yrkesarmé så kommer vi också att förlora det som vart svenska soldaters största styrka, nämligen en mångkunnighet som eliminerat behovet av de specialister som andra länder (t.ex. USA) är beroende av för att deras förband alls ska kunna fungera. den mångkunnigheten kom ur att svenska trupper också hade en civil utbildning/karriär i utöver sina militära åtaganden. Det kommer att succesivt försvinna med en yrkesarmé.

Personligen tycker jag att Danmarks variant av värnplikt/frivillighet är en bra lösning, också den lösning som den norska försvarsministern förespråkar. Det är en 3 månaders värnplikt, följt av möjligheten för de som är lämpliga att frivilligt söka anställning/vidare utbildning i försvaret.

Tycker dock att FM har gjort bästa möjliga för att lösa situationen efter att riksdagen gav dem så kort tid på sig att verkställa omställningen till frivillighet. Ett år från att beslutet togs.

Det är klart, om regeringen hyr in privatanställda soldater så får de ju inga problem med soldaterna ifall regeringen skulle besluta om att soldater måste sättas in mot den egna befolkningen. Om de skulle ha värnpliktiga, så är ju chansen stor att de skulle vägra ta till vapen mot svenska civilister. Legosoldater å andra sidan skulle säkert gärna slå till mot obeväpnade civila. De skjuter ju inte tillbaks.