“Välkommen in i kulturpolitiken, Leif Pagrotsky!”
Foto: Björn Larsson Ask/SvD/SCANPIX
DEBATT. Leif Pagrotsky (S) dementerade i dag att han tänker lämna politiken. Men när tänker han komma in i kulturpolitiken? undrar riksdagsledamoten Olof Lavesson (M) i en debattartikel.
Leif Pagrotsky skriver att han inte tänker lämna kulturpolitiken. Jag undrar när han tänker komma in i kulturpolitiken? Sedan Leif Pagrotsky tillträdde som socialdemokraternas kulturpolitiske talesperson har det gång efter annan uttalats att kulturen ska bli en valfråga.
Gott så! Vi behöver en bättre och starkare kulturdebatt i Sverige. En förutsättning för att en sådan debatt ska komma till stånd är att det finns tydliga alternativ. Då blir det genast knivigare. Några besked om vad socialdemokraterna verkligen vill göra har ännu inte levererats.
Vid bokmässan i Göteborg 2007 slogs det på stora trumman för socialdemokraternas egen kulturutredning. Verksamma inom kultursfären skulle samlas i en ”visionär grupp” vars arbete skulle ligga till grund för ett kulturrådslag. Sen hördes inte så mycket mer förrän rådslaget presenterade sin rapport inför S-kongressen. Av alla ambitiösa ord blev intet. Konst och kultur är satt på undantag. Istället kan rapporten lite kort sammanfattas i tillgänglighet och delaktighet kryddat med lite klassperspektiv. Kulturpolitik har reducerats till konsumentpolitik.
En av de få verkliga reformer som nämns är ett återinförande av fri entré för alla vid de statliga muséerna. Regeringens val att satsa på fri entré för barn och unga har sågats. Istället har fri entré för vuxna framhållits som en av de största tillgänglighetsreformerna i kulturpolitikens historia.
Tillgänglighet för vem, kan då vän av ordning fråga sig. Ja, förra gången var det knappast en satsning som kom särskilt många till del. Av de cirka 800 museer som finns i Sverige var det bara 19 statliga museer som berördes, varav 16 ligger i Stockholm. Kulturrådets utvärdering från 2006 visade att under den förra fri entré-reformen kom nästan 40 procent av besökarna från Stockholmsområdet, ytterligare 25 procent var utländska turister.
Socialdemokraterna anslog 24 miljoner i sin budgetmotion för att återinföra fri entré vid statliga museer. Det är en siffra som kan ifrågasättas. När Riksdagens utredningstjänst (RUT) 2008 frågade Kulturdepartementet konstaterade de att ett återinförande då skulle innebära en utgift för staten på 67 miljoner kronor. Miljöpartiet gjorde bedömningen att det skulle kosta 25 miljoner att återinföra fri entré, Vänsterpartiet menade att det skulle kosta hela 44 miljoner plus 8 miljoner för Nordiska Museet. Förvirringen är total.
Idag har de statliga museerna nära 100 Mkr mer till sitt förfogande än de hade under fri entré-reformen. Det är upp till institutionerna, inte riksdagspolitiker, att bestämma hur de pengarna ska användas. Det är helt okej att återinföra den fria entrén – om museerna själva vill.
Exemplet med fri entré är talande för den socialdemokratiska kulturpolitiken. Kvantitet går före kvalitet. Ramen är viktigare än innehållet. De pratar om ökad tillgänglighet, men i praktiken gäller detta bara Stockholmsregionen. Resultatet blir otydligt, ogenomtänkt och ibland ofinansierat.
Själv undrar jag hur det gick med den alternativa kulturutredningen. Vad hände med de ”visionära grupperna”? Förmodligen gick de hem när de såg det kulturpolitiska programmet. Så välkommen in i politiken, Leif Pagrotsky. Men glöm inte fylla den fina konsumentpolitiska ramen med lite vackert kulturpolitiskt innehåll också.
Olof Lavesson (M)
Riksdagsledamot i kulturutskottet
