“Kvotering löser inte problemen”

DEBATT. Att kvotera in några hundra kvinnor i företagens styrelser löser inte problemen, skriver tankesmedjan Captus vd Nima Sanandaji i dag. Han går till attack mot både vänstern och högern, som han menar söker medial uppmärksamhet istället för att skapa konkreta lösningar.

Nyligen bestämde sig Per Schlingman för att han vill kvotera in kvinnor i företagens styrelser, vilket vare sig moderaternas väljare eller partiaktiva ställer sig bakom. För några månader sedan var det Nyamko Sabuni, Anders Borg och Cecilia Malmström som uttalade sig om jämställdheten – inte genom konkret åtgärd utan genom att peka finger åt andra EU-länder. På vänsterkanten marknadsför sig Gudrun Schyman, på Lets Dance och debattsidor, som socialisten som tar kvinnors karriärer på allvar.

Men både vänstern och högern saknar trovärdighet i frågan, eftersom man utgår ifrån en felaktig verklighetsbild. Sverige har länge varit ett föregångsland i jämställdhet. Kvinnor kom tidigt ut på arbetsmarknaden och har tagit sig fram (utan kvotering) inom politiken. Attitydsmässigt är vi världens kanske mest jämställda land.
Våra politiker glömmer dock att berätta att vi har halkat efter när det kommer till kvinnors framsteg inom näringslivet. Det kunde Eurostat notera redan 1995, när de bland annat förklarade att tre gånger så många kvinnor var höginkomsttare i Frankrike som i Sverige. Idag visar Eurostats beräkningar att bara 16 procent av cheferna i den svenska privata sektorn är kvinnor. I det genomsnittliga EU-landet är andelen 25 procent, i USA 38 procent.

Sverige är ett av de europeiska länder som har lägst andel kvinnliga företagare. Som om det inte vore nog så visar internationell forskning att vi har en ovanligt könsindelad arbetsmarknad, där många yrken antingen är starkt kvinnodominerade eller mansdominerade.

Hur kommer det sig att Sverige klarar sig dåligt inom dessa aspekter? Svaret är att kvinnor i stor utsträckning arbetar för offentliga monopol, vilket hämmar möjligheterna till karriärutveckling, lönekonkurrans och entreprenörskap. De svenska skatterna och arbetsmarknadslagstiftningen missgynnar dessutom kraftigt den privata tjänstesektorn – där många kvinnor jobbar – men påverkar i mindre utsträckning tillverkningsföretag som Volvo – där de allra flesta medarbetare är män.

I Sverige har dessutom kvinnor låg utväxling av utbildning. Den genomsnittliga kvinnan ökar sin inkomst med 35 000 kronor genom att läsa en universitetsutbildning – över hela livet! Det kom OECD nyligen fram i sin rapport ”Education at a glance 2009”. Lönerna för universitetsutbildade kvinnor är låga inom många offentliga jobb. Därför förlorar många enskilda kvinnor faktiskt på att utbilda sig.

Den politiker som på allvar undrar varför kvinnorna är underrepresenterade i företagens topp skulle snart inse att mindre än var tredje arbetad timme i näringslivet utförs av kvinnor. Men vare sig Schlingman eller Schyman kommer med konkreta förslag på hur vi kan få fart på kvinnors karriärutveckling och företagande.

Istället fokuserar man på den enkla debatten om ”quick fix” genom att via statliga direktiv kvotera in några hundra kvinnor i företagens styrelser. Det viktiga för politikerna tycks vara medial uppmärksamhet, inte att faktiskt lösa problemen.

Nima Sanandaji
Vd tankesmedjan Captus, författare till ”Jämställdhet inom räckhåll – om kvinnors framsteg i arbetslivet”