“Miljöpartiets förnyelse är falsk”
Foto: Mattias Ahlm
DEBATT. Miljölandstingsrådet i Stockholm, Gustav Andersson (c), skriver i dag på Politikerbloggen om miljövänsterns otydliga syn på miljön.
Debatten om Stockholmsregionens infrastruktur belyser att det finns betydande ideologiska skillnader i synen på miljön och kampen för att rädda klimatet. Å ena sidan ett liberalt miljöalternativ – främst företrätt av Centerpartiet – som tar allvarligt på de högst reella hot som utsläppen av växthusgaser utsätter mänskligheten för men som tror att problemen kan lösas genom teknikutveckling och genom det fria samhällets ekonomiska och individuella drivkrafter stimulerade av kraftfulla ekonomiska styrmedel. Å andra sidan en moraliserande miljövänster – med Miljöpartiet som sin tydligaste företrädare – som visserligen inte avvisar tekniska lösningar men som mer eller mindre medvetet sätter likhetstecken mellan människors konsumtion och miljöförstöringen.
Även om båda synsätten är fullt legitima i en demokrati är det välgörande att skillnaden kommer fram i dagen. Det visar nämligen att bilden av Miljöpartiets förnyelse i liberal och modern riktning delvis är falsk. Flertalet av de mittenväljare i storstäderna som röstade på Miljöpartiet i Europavalet gjorde det nog i tron att partiet står för de mest kraftfulla insatserna för att minska miljöproblemen – inte att partiet eftersträvar ändringar av den moderna livsstilen för sakens egen skull.
Denna artikels syfte är inte att i detalj redogöra för det storslagna trafikpaket för Stockhomsregionen som nu tar form i ett samspel mellan regering, landsting och kommuner. Några övergripande fakta måste dock läggas fast för den fortsatta argumentationen:
- Paketet omfattar de största nysatsningarna på spårvägar sedan tunnebanan byggdes.
- Resurserna som riktas till spår respektive väg är i balans för första gången på årtionden.
- Trängselskatten har permanentats och medför att regionen förfogar över ett nytt instrument för att både styra trafikflöden, mobilisera resurser till infrastruktursatsningar samt om man så önskar stimulera miljövänliga person- och godstransporter.
Till detta kommer en nationell klimatpolitik som bland annat slagit fast att biltrafiken ska vara oberoende av fossila bränslen till år 2030 och en teknisk utveckling som knappast medger några tvivel om att denna ambition är möjlig.
Miljöpartiet motsätter sig nu med emfas byggandet av den nya förbifartstunneln mellan Mälarens norra och södra strand. Men också deras alternativ måste granskas. Stockholmsregionen växer snabbt, betydligt snabbare än prognoserna. Jag kan inte finna några utvecklade idéer från de regionala miljöpartisternas sida kring hur den nuvarande vägtrafiken ska kunna anpassas till det befintliga, delvis förfallande vägnätet mellan norr och söder.
Men logiskt finns så vitt jag kan se tre alternativ som har det gemensamt att de inskränker både individernas frihet och regionens ekonomiska utveckling:
1. Tvärbroms för Stockholmsregionens befolkningsutveckling. Eftersom regionens spontana befolkningstillväxt överskrider alla prognoser måste en sådan politik få oerhörda bostadsproblem som följd. Verksamheter av stor betydelse för hela landets ekonomiska utveckling kan inte växa. Konkurrensen om utrymmet torde snedvrida både den sociala sammansättningen och arbetsmarknaden.
2. Vägtrafiken över mälarsnittet måste ransoneras hårt till förmån för bussar och lastbilstransporter. Trängselskatt kan här vara ett kraftfullt styrmedel men frågan är hur regionen ska kunna fungera om trafikmängderna ska minskas kraftigt samtidigt som befolkningstrycket ökar. T-banan och pendeltågen klarar sannolikt inte de ökande resandemängderna ens med den ökade kapaciteten när citybanan står färdig.
3. Trafikkaoset får reglera sig självt. Bristen på utrymme leder till att vägtransporter blir så tidsödande och obekväma att till slut en balans uppstår. Men den balansen kommer att innebära permanenta köer, ökande utsläpp av emissioner och partiklar i innerstadens redan dåliga luft, och ännu större svårigheter för SL:s miljöbussar att hålla tidtabellerna. Och när Essingeledens bärkraft graderas ner kan akuta distributionsproblem uppkomma i både staden och regionen. Regionen kommer i än högre grad att delas i två.
Jag håller gärna med om att biltrafiken bör bära sina egna kostnader, att det inte är en mänsklig rättighet att ha parkeringsplats i Stockholms innerstad och att både cyklar och bussar behöver ett större utrymme. Spårvägar är både bekväma och sparar utrymme och energi. Att i ännu högre grad leda trafikflödena med avgifter är sannolikt både önskvärt och nödvändigt.
Men att strypa möjligheterna att ta sig över Mälaren i vägfordon utan att öppna alternativ innebär ett ingrepp i både regionens ekonomi och i medborgarnas frihet som skulle vara högst kännbart i vardagen.
Och man frågar sig återigen: Varför? Tror inte Miljöpartiet på el- och biobränslebilar gör det möjligt att eliminera vägtrafikens miljöåverkan? För om de gör det kan man inte undgå att snudda vid tanken att det är det individuella motortransportmedlet i sig som de avskyr. Att deras agenda vägleds av en vilja att minimera omsättningen av energi, metaller och andra material från jordskorpan som denna trafikform även i klimatneutral gestaltning kräver.
Att vissa delar av miljörörelsen har denna kategoriskt negativa syn på bilar är uppenbart. Naturskyddsföreningen i Stockholms län argumenterade exempelvis kraftfullt mot att miljöbilar skulle undantas från trängselskatten med argumentet att även miljöbilar är bilar och därmed dåliga.
Centerpartiet är utgångspunkten att klimatförstöringen måste stoppas och miljöproblemen lösas. Vi slår också vakt om fysiska miljövärden som Nationalstadsparken, världsarvet vid Drottningholm och Stockholmsregionens gröna kilar. Men vi vill göra det med största möjliga hänsyn till individernas och därmed också ekonomins frihet. Därmed avstår vi från att fördöma människors val av livsstil eller upplevda behov, och verkar istället för att den som förstör miljön får betala ordenligt.. På så vis främjar människors val de mest miljövänliga alternativen på bekostnad av de miljöfarliga. Men valmöjligheterna blir inte färre. Vår ideologi handlar till skillnad från miljövänsterns inte om att människor ska leva enligt en viss plan utan om att samhället ska växa fram ur människornas egna val.
Miljöpartiet och miljövänstern är ännu otydliga med sitt alternativ. Jag tror ändå att vi nu får en ideologisk debatt om miljöpolitiken. Det är en debatt liberala miljövänner har allt att vinna på.
Gustav Andersson
Miljölandstingsråd (c) i Stockholms läns landsting
Publicerad: 2009-09-08 09:46 Uppdaterad: 2009-09-08 10:13
