DEBATT: “Flyktingbarnen behöver kärlek, Billström!”

Foto: Scanpix och Danne Eriksson
DEBATT. Helen Törnqvist, vice ordförande för centerpartiet i Stockholms stad, skriver i dag i en debattartikel på Politikerbloggen om de ensamkommande flyktingbarnen.
Migrationsverket skrev i DN den 4 aug att 250 ensamkommande flyktingbarn saknar grundläggande trygghet, nämligen familj och skolgång. Kommuninvånare i 192 kommuner förväntas nu påverka sina lokalpolitiker att skriva skrivelser och göra ansökningar om att få bli värdkommuner. Jag föreslår migrationsminister Billström att istället se resursen i civilsamhället så att barnen snabbt får ett värdigt mottagande.
Orsakerna till att kommuner inte vill ta emot flyktingar är säkert många olika. I vissa kommuner finns protektionistiska krafter. Andra hyser rädsla för brist på kompetens och överbelastning. I många råder säkert en brist på vilja. Det är bra att regeringen inte tvingar kommuner, då ett sådant här engagemang måste bygga på frivillighet. Jag menar att det enda som flyktingbarnen egentligen behöver i väntan på asylbeslutet är kärlek och utbildning.
Ibland behöver flyktingar såväl medicinsk vård som bearbetning av trauman. Men man kommer långt med en värdfamilj som tillfredsställer de grundläggande behoven mat, sömn, trygghet, vardagskommunikation, sällskap, kärlek. Utöver det behövs utbildning. För att barnen ska gå vidare i sin kunskapsutveckling, men också få sätta svenska ord på befintliga kunskaper och erfarenheter. Utbildning arrangeras av kommuner, men kärlek kan de inte ge.
Centerpartiet ser en stor resurs i individen och dess företagsamhet. Vi menar att civilsamhället ofta är starkare än systemet. När det gäller flyktingmottagande har svenska folket en fin historia i att ta emot judiska och finska barn. Samhället är krångligare idag.
Jag föreslår att migrationsministern gör det möjligt för civilsamhället att ta hand om ensamkommande flyktingbarn, genom att Migrationsverket tecknar avtal med tre lokala parter bestående av en värdfamilj, en fristående skola och en frivilligorganisation. Föreningen skulle kunna vara en av Svenska kyrkans församlingar, en lokal Röda Kors-förening eller en idrottsförening. Asylpengen behöver inte automatiskt gå till kommunen, utan kan delas i tre delar för ansvaret som tas: Friskolan får sin del för undervisning och material, familjen får sin del för logi och uppehälle, föreningen får sin del för fritidsverksamhet och ev tolk.
Fördelen med tre parter är att om en av dem skulle få problem och vilja dra sig ur finns två starka parter i överenskommelsen kvar. Att involvera en frivilligorganisation gör att den asylsökande och värdfamiljen omges med ett socialt skyddsnät och fritidsaktiviteter. Att en friskola står som ansvarig för utbildningen är ett sätt att se välfärdsföretagare som en outnyttjad resurs på den sociala arenan.
En risk med förslaget är att det äkta engagemanget skulle leda till protester och demonstrationer vid utvisningar. Sådana manifestationer är sunda reaktioner och bevis för ett lyckat arbete i form av trygghetsskapande och relationsbygge. De allra flesta i Sverige respekterar ändå lagen och myndighetsbeslut. Information och utbildning från Migrationsverket kan förhindra massprotester. En annan nackdel med förslaget är att kommunen körs över. Men vill vi egentligen rent ideologiskt att det är kommunens politiker som ska bestämma vem som ska få bo där? Mitt förslag skulle stärka Sverige då det ger en mångfald åt fler kommuner, bereder plats åt ensamkommande flyktingbarn, samt att frågan får ett underifrånperspektiv. Det är väl argument goda nog för att väcka tröga, rädda och socialt handfallna kommuner.
HELEN TÖRNQVIST
Vice ordförande, Centerpartiet i Stockholms stad
Kandidat till kyrkomötet (C)




















