SOMMARDEBATT: Prislapp för Almedalsveckan 2009
DEBATT. Politikerbloggen publicerar i sommar en rad aktuella debattartiklar. Först ut: Nima Sanandaji och Robert Gidehag från Skattebetalarnas förening. Mejla ditt debattbidrag till politikerbloggen@tv4.se.
Almedalsveckan handlade till en början om att de politiska partierna samlades i Visby och diskuterade samhällsfrågor. Det elementet består ännu, men med tiden har agendan för veckan ändrats. Idag locks ett stort antal intresseorganisationer – alltifrån fackföreningar till offentliga myndigheter, näringslivsorganisationer och företag – till Almedalsveckan för att lobba för sina hjärtefrågor.
I grund och botten är det inte särskilt märkligt att hundratals organisationer är villiga att satsa stora belopp för att synas i Almedalen. Skattekvoten motsvarar ca hälften av Sveriges BNP och den offentliga sektorns totala inkomster uppgår till nära 1 600 miljarder kronor. För enskilda särintressen kan det ofta vara värt att spendera hundratusentals eller miljoner kronor för att influera hur de offentliga medlen spenderas.
Politik handlar i stor utsträckning om att olika särintressen försöker påverka hur offentliga medel spenderas så att det gynnar den egna organisationen eller gruppen. Detta pågår oavsett om Almedalsveckan arrangeras eller inte. Almedalsveckan är i det perspektivet en positiv tradition, som synliggör det lobbyarbete som annars huvudsakligen sker i det dolda.
Samtidigt är det viktigt att ställa krav på de särintressen som verkar i Almedalen. Samhällsaktörer bör ta ett ansvar för att inte enbart verka för den egna organisationens eller gruppens intressen, utan också beakta samhällsintresset. Det är i sig inte fel att särintressen lobbar för politiska åtgärder som gynnar dem själva, men den föreslagna politiken måste hållas inom rimliga proportioner för att inte alltför hårt belasta skattebetalarna.
Skattebetalarnas Förening har därför börjat granska det lobbyarbete som pågår under Almedalsveckan. Hur höga är egentligen kostnaden för de krav som framförs? Sätter intresseorganisationerna en prislapp på sina föreslagna reformer så att det blir möjligt att väga för- och nackdelarna?
Det är inte realistiskt genomförbart att granska samtliga 560 aktörer som organiserade mer än tusen seminarier under Almedalsveckan 2009. Skattebetalarnas Förening har därför fokuserat granskningen på tre ledande fackförbund och tre ledande näringslivsorganisationer. Granskningen visar att framförallt LO:s och Unionens lobbyarbete brister när det kommer till transparens.
LO framförde de i särklass mest kostsamma kraven. Kostnaden för fackförbundets alternativa krispolitik skulle uppgå till ca 195-220 miljarder kronor under en fyraårig mandatperiod. Skatten för den genomsnittliga svensken i arbete skulle sammanlagt behöva höjas med drygt 53 000 kronor under nästa mandatperiod för att finansiera LO:s krav. Samtidigt var LO mycket dålig på att redovisa prislappen för de framförda kraven.
Sämst på att redovisa prislappen för sina krav var Unionen. Fackförbundet presenterade inte ens prislappen för mycket detaljerade förslag på utgiftsökningar. Unionens krav på ökade medel till utbildning var samtidigt så diffusa att det inte går att få god överblick över prislappen. Unionens krav kan kosta alltifrån ca 9 till 45 miljarder kronor under en fyraårig mandatperiod. Den genomsnittliga arbetande svensken skulle behöva betala upp till nära 11 000 kronor i skatt under nästa mandatperiod för att finansiera dessa krav.
TCO skiljde sig markant från LO och Unionen, i det att fackförbundet gick ut med ett begränsat antal avgränsade krav. Dessutom var TCO betydligt bättre på att sätta en prislapp på sina förslag, även om inte alla åtgärders kostnad beräknades. Organisationens krav skulle kosta ca 32,8 miljarder kronor under en fyraårig mandatperiod. Skatten skulle behöva höjas med sammanlagt nära 8 000 kronor under fyraårsperioden för den genomsnittliga inkomsttagaren för att bekosta TCO:s krav.
De tre näringslivsorganisationerna Svenskt Näringsliv, Företagarna och Företagarförbundet fokuserade på regelförenklingar, ökad konkurrensutsättning och skattesänkningar snarare än utgiftsökningar. Organisationernas framförda förslag under Almedalsveckan 2009 innebar inte ökade kostnader för skattebetalarna, något som sannolikt är unikt för Almedalsveckan 2009. Samtliga tre organisationer hade räknat på det offentliga inkomstbortfallet som skulle resultera av deras skattesänkningar, även om Företagarna inte redovisade dessa siffror på plats under Almedalen. Andra representanter för näringslivet, som exempelvis enskilda företag, framförde under veckan krav på utgiftsökningar utan att vara särskilt bra på att redovisa prislappen.
Under Almedalsveckan är det snarare regel än undantag att särintressen framför mycket kostsamma krav. Ifall samtliga förslag som framförs faktiskt genomfördes skulle det sannolikt kosta flera tusen miljarder kronor. Det är snarare regel än undantag att olika aktörer inte redovisar prislappen för sina förslag. Därför blir det svårt för politiker, media och allmänheten att väga för- och nackdelarna med de olika förslagen. Almedalsveckan är en positiv tradition, men det är viktigt att vi granskar och ställer krav på de särintressen som verkar där. Det är i slutändan inte rimligt att stora samhällsaktörer för en i grunden oansvarsfull lobbyarbete som inte beaktar allmänintresset att hushålla med skattemedel.
NIMA SANANDAJI
Utredare
ROBERT GIDEHAG
VD, Skattebetalarnas Förening
Publicerad: 2009-07-08 10:43 Uppdaterad: 2009-07-15 16:49
