DEBATT: “Kommunerna och landstingen ropar på hjälp”

Foto: Scanpix
DEBATT. Fagerstas kommunalråd Stig Henriksson (v) skriver i dag på Politikerbloggen att kommunerna budgeterar för evig högkonjunktur.
Kommunerna och landstingen ropar på hjälp; skatteintäkterna viker och vi är räddningslöst förlorade om inte statsbidragen ökar.
Staten svarar kallsinnigt att kommunal självstyrelse gäller även i dåliga tider. Ni har haft så goda år så det är inget synd om er.
Om nu det varken är svart eller vitt utan lite sådär kommunalgrått som livets komplexa väv ofta är, så kan kanske några noteringar göras.
Jo, det finns en tendens att kommunerna i praktiken budgeterar för en evig högkonjunktur. Inte av dumhet, men trycket från medborgarna är stort och kommunen ska väl inte gå ”med vinst” brukar det heta. Och då får man snabbt problem när konjunkturen viker och väldigt stora problem när den viker så snabbt. Vi är ofta som i historien där mannen på småtimmarna lullar hemåt och möts av hustrun med den traditionella brödkavlen som ilsket frågar: ”Och alla pengar har du förstås gjort av med?” Han ler fånigt och svarar: ”Ja, tänk att jag tog med så precis…”
Men det ska också sägas att denna tendens eldas på av olika riksdagsbeslut som lägger det ena obligatoriet på det andra och tryfferar anrättningen med rättighetslagstiftning. Regeringsföreträdare har, oavsett partifärg, också den dåliga vanan att elda på medborgarnas förväntningar. Statsbidragen är inte värdesäkrade vilket innebär att om de inte höjs i takt med inflationen så sjunker de realt. Det hindrar dock inte minister efter minister att gå ut på DN-debatt så fort vederbörande har fått lös några hundra miljoner och säga att nu kan kommunerna utveckla den eller den verksamheten. Och medborgarnas förhoppningar stegras.
Vi har haft Wernerssonpengar och Perssonpengar och riktade statsbidrag till det ena och det andra. Men de har ofta inte ens räckt till att inflationsskydda de befintliga statsbidragen, långt mindre till några satsningar. Och ibland har man tom trott sig förändra verkligheten enbart genom att via lagstiftning närmast besvärja fram förbättringar. Senaste veckorna har vi kunnat läsa om förslag att lagstifta om att skolmaten ska vara näringsriktig. Kommentarer torde vara överflödiga.
Visst sitter kommunerna i en kniptång. Vår affärsidé är att beskatta arbetade timmar, det ger oss ca 70% av våra intäkter. När antalet arbetade timmar med den raskt stigande arbetslösheten minskar faller intäkterna brant. Samtidigt som samma arbetslöshet ökar trycket på det som förr hette socialbidrag och numera försörjningsstöd. Vi ser en fördubbling på ett år – och jo, även den är förstås en lagstadgad rättighet.
Därutöver har vi en lagstiftning som kräver en hel del fingerfärdighet. Kommunen ska i princip varje år balansera utgifter och inkomster; det är minimikravet. Underskott ska hämtas igen på tre år, men överskott från tidigare år får inte användas vid en tillfällig svacka.
I Fagersta har vi räknat med pengar i vårbudgeten – de matchar nästan den senaste intäktsminskningen i skatteunderlagsprognosen. Sedan treårsbudgeten togs i november har de beräknade skatteintäkterna för 2010 fallit med 30 miljoner, så att ett engångstillskott på 6,4 miljoner är lika välkommet som otillräckligt. Dvs; jobbet får vi göra själva och alltid komma ihåg att med pengar är det som med tandkräm i en tub; lätt att få ut och svårt att få in.
STIG HENRIKSSON
Kommunstyrelsens ordförande (v), Fagersta
Krönikan har tidigare varit publicerad i VLT




















