Karla López: “Jag är orolig för de miljöpartister som lever i en demokratisk fantasi”
Vad är demokrati? Folkstyre eller elitstyre? När man skapar partiet där endast ja-sägarna kommer fram, och det bara är de i toppen som styr — då uppstår ganska snart ett elitstyre i samhället som mer och mer skärmar sig från folket.
Miljöpartiet ville vara en motkraft. Därför skapade man ett system där gräsrötterna inom partiet skulle ha mycket att säga till om. Det första jag upptäckte när jag gick med i partiet var hur högt i tak det var — och hur alla deltig i de interna diskussionerna. Oavsett rangordningen i organisationen.
Jag kommer ihåg hur roligt det kändes under mina första år i partiet när mina förslag kring integrationspolitiken diskuterades öppet, och antogs av kongressen. Den dåvarande partistyrelsen satsade sedan mycket pengar på att ta fram en genomgripande intergrationspolitik. Jag deltog i det arbetet och kände mig stolt över att vara med i en så demokratisk organisation — där en helt vanlig gräsrot kunde påverka partiets inriktning. Allt beslutades på kongressen, miljöpartiets högst beslutande organ, i ren demokratisk anda.
Allt var frid och fröjd. Men jag jag tyckte att det var synd att våra integrationsförslag inte drevs fullt ut i riksdagen. Hade vi lagt vår tid, vårt engagemang och våra pengar helt i onödan? Nej, så kunde det inte vara i vår demokratiska organisation. Det måste vara så enkelt att våra riksdagsledamöter var helt sönderstressade och att de inte fullt ut förstått vikten av att driva integrationspolitiken. Eller var det kanske så att de inte förstod den?
Tiden gick. Gång på gång blev kongressbeslut överkörda. Ledningen kom med bortförklaringar och jag köpte dem. Ibland kom utspel i media som gick helt emot kongressbeslut, men då valde jag att tro att journalisterna hade vinklat för mycket. Andra gånger trodde jag att ledningen hade tvingats backa i förhandlingar med den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Det är så det funkar i politiken — att ge och att ta, eller hur?
När partiledningen gick med på att skicka soldater till Afghanistan blev jag mycket orolig. Bortförklaringarna den gången handlade om att en enskild ledamot satt igång en process som man inte kunde backa ifrån. Det såg dessutom bra ut för miljöpartiet, sade ledningen. Vi uppfattades som “seriösa”. Nu började jag ana att det låg en hund begraven någonstans. Därför engagerade jag mig allt mer i frågan.
Jag skickade mejl till riksdagsledamöterna i hopp om att de skulle ändra sig i sista minuten. Jag satte igång en debatt i vårt interna datanätverk. Några blev inspirerade och startade en protestlista. Nu skulle det väl ändå bli en storm i partiet? Den uteblev. Bara 60 medlemmar skrev under protestlistan. Jag var chockad! Får partiledningen köra över beslut i en så viktig fråga — bara sådär?
Jag ville inte riktigt tro att den så demokratisk organisation samtidigt kunde vara så odemokratisk. Ändå skulle mina värsta farhågor besannas samma stund som jag kom in i riksdagen. Det kändes som om jag kommit till ett gäng med partibeteckningen kd eller fp — och då menar jag inte den socialliberala sorten.
Folk hånade kongressen. Andra tyckte att homosexuella inte skulle få adoptera. En del andra tyckte att vi måste ha mer ordning och reda eller att ett starkt försvar är ett måste — hur skulle vi annars kunna försvara oss mot terrorister?
Jag suckade inombords. Alla måste ju veta att det är polisen och underrättelsetjänsten som arbetar mot terrorismen. Inte militären.
Men visst, det är väl kul att det är högt i tak för de som inte tycker som kongressen. Synd bara att det inte var så högt i tak för mig.
Det gick som det gick. Jag avgick.
Jag klarade inte att sköta mitt uppdrag, sägs det. Att jag i alla fall har försökt kan man se på mina hemsidor hos miljöpartiet och riksdagen. Där kan man bland annat läsa mina motioner och interpellationer. Det finns också en del förslag som jag aldrig fick lägga fram och som nu samlar damm på kontoret.
Jag tänker oroligt på de miljöpartister som fortfarande lever i en demokratisk fantasi. Ack, vad fel de har. Min förhoppning är att de så småningom ser det jag sett och att vi i framtiden kan få en förändring.
KARLA LÓPEZ
Fd Riksdagsledamot (mp)
Publicerad: 2007-11-15 10:43 Uppdaterad: 2007-11-15 13:35
