Maria Wetterstrand: “Mp vinner på Leijonborgs avgång”
Jag var lite svag för Folkpartiet när jag var en ung grön debattör. I debatter ute på skolorna pratade de så bra om frihet, om flyktingars rättigheter och om varför alla människors olika livsval måste respekteras.
Det var långt före Leijonborg. Bengt Westerberg lämnade tv-soffan i protest när Nydemokraterna kom in. Kanske inte rationellt, men snyggt gjort.
När Leijonborg höll sin avslutande presskonferens pratade han med stolthet om två saker. Skolpolitiken och att han var den första som pekade ut sjukskrivna som fuskare. Han skulle ha tagit upp språktestet också, så hade han gett en än mer rättvis bild. Tron på individens förmåga att ta ansvar har han aldrig haft.
Jag önskar att Leijonborg fick sluta för att folkpartisterna inte gillar hans politiska linje. Men då hade han sparkats för länge sedan. Och framförallt hade ingen pratat om att sätta betong- och batongliberalen Jan Björklund på hans plats.
Det talas om klagomål över toppstyrning av partiet. Självklart kan det påverka. Partier är i grunden sina medlemmar. Blir inte medlemmarna respekterade och lyssnade på, så får ledaren problem. Och Leijonborgs bristande tro på andras förmåga att ta ansvar kanske gäller lika för medborgare och partimedlemmar.
Partier har dock ett stort tålamod med sina ledare så länge det går bra i val. Lika snabbt brister tålamodet när det går sämre. Det är den enkla förklaringen, tror jag. Många folkpartister önskar ett nytt ansikte, en möjlighet att vinna väljare bland lättrörliga högersympatisörer.
En återgång till socialliberalismen kan jag nog inte hoppas på. Om ett parti drivit en Leijonborgsk politik i tio år kan det inte förväntas ha särskilt stor andel socialliberala medlemmar kvar, tyvärr.
Men eftersom politik har ett visst mått av kannibalism inbyggt, så kanske jag ska vara glad. Det är uppenbart att vi gröna har att vinna på om socialliberalerna en gång för alla tvingas ge upp hoppet om Folkpartiet.
I många europeiska länder föredrar socialliberala väljare det gröna partiet, med all rätt. Vi tar debatten om integritetsfrågor, står på de gömda flyktingarnas sida och vill se multikulturella samhällen blomstra. Per Gahrton, som grundade Miljöpartiet de Gröna i Sverige, har för övrigt varit ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund och riksdagsledamot för Folkpartiet. Han var klok nog att lämna.
Björklund är visserligen mycket trevligare än många tror. Men han står för en ännu hårdare betong- och batongpolitik än Leijonborg. Jag önskar trots allt Folkpartiet ett bättre öde.
MARIA WETTERSTRAND
Språkrör
Miljöpartiet
www.mp.se/maria
Publicerad: 2007-04-24 01:12 Uppdaterad: 2009-04-29 20:28
